Göteborgsposten – 16 maj 1865, sida 1

ett halft dussin goda skott för er. — Baker: Sesa lemna edra vapen och gif eder. Vi ha kommit hit för att taga er, ej för att slåss med erk. — Booth Jag skall aldrig gifva mig. Jag skall aldrig taga: lefvandek. — Baker: Om ni ej genast gifver eder sätta vi straxt eld på ladan4, — Booth: Skönt, min: raska gossar, gören i ordning stekspettet åt mig. Er stunds tystnad följde och ett ytterligare lågmält sam tal hördes inifrån ladan. Booth sade: Det finnes ce person här, som vill gifva sig, — Baker: åt ho nom då räcka ut sina vapen och komma. Ett nyt samtal egde rum derinne, hvarunder Harrold tyckte: försöka att få sina vapen från Booth, som hördes säga -Gå ifrån mig! Jag vill ingenting ha att göra mee dig. IIarrold kom då fram till dörren och begärd att bli utsläppt. Baker gick till dörren och sade Nej, räck ut edra vapen. — IIarrold: Jag har ins ga. — Baker: Ni har; ni hade en bössa i färjbåten Räck ut bössan och en pistol, och ni kan få komm: ut. — Booth: Han har inga vapen; de äro alla mina Så sannt jag är en gentleman, han har inga vapen De tillhöra alla mig. Baker gläntade på dörren och Harrold sträckte ut båda sina händer. Baker tog tag uti dem, drog ut IIarrold och öfverlemnade honom åt Doherty, hvarefter han genast slog igen dörren och tillåste den. Öfverste Conger gick bort till ena ändan af ladan, drog ut en hiten hötapp genom en springa, satte eld derpå och stoppade den tillbaka. Höet och halmen derinne fattade eld och lyste upp ladan. Då man först fick syn på Booth, stod han nästan midt i ladan, stödjande sig mot sin krycka med bössan i hand. Då han blef varse elden, skyndade han genast mot densamma och kastade kryckan med synbar afsigt att släcka elden eller skjuta den, som antände den. Då han kom nära elden, tvekade han, vände sig något om, och hans ansigte sågs tydligt af öfverste jConger, hvilken säger, att Booths ansigte då var en målning af förtviflan. Booth gick derefter bort mot dörren med bössan i ena handen och pistolen i den andra, och då han åter befann sig ungefär midt i ladan, ljöd ett pistolskott från ena hörnet af byggnaden. Vid detta tillfälle höll Baker dörren öppen på glänt. Då han hörde skottet, öppnade han den alldeles och kom in i lagom tid, för att se Booth falla. Conger, som genast inträdde i ladan, utbrast: Han har skjut sig sjelf; Baker skyndade fram till kroppen och grep Booth i armarne, troende honom endast vara sårad, men då han fann honom maktlös, bar han honom med tillhjelp af Conger, Doherty och tvenne soldater ut ur ladan och lade honom ned i gräset på kort afstånd från dörren. Han tycktes vara sanslös, men då man öfverhöljde honom med vatten, vaknade han åter upp, öppnade sina ögon och försökte tala. Ösverste Conger lade sitt öra till Booths mun och hörde honom hviska: Säg min mor, att jag dör för mitt land. Hettan blef så stark, att Booth måste föras till Garretts boningshus. Öfverste Conger skickade genast bud till Port Royal efter en läkare. En timma förflöt, innan denne hann anlända; hvarunder löjtn. Baker ständigt badade Booths hufvud med iskallt vatten och i hans mun lades ett genomdränkt tygstycke, emedan Booth var ur stånd att föra ett glas till sina läppar, derföre att han ej kunde resas upp. Emellertid upptäcktes det, att såret förskref sig af skottet från en pistol i sergeant Corbetts hand, att kulan alldeles trängt igenom hans nacke oeh genomborrat hans skjortkrage på båda sidor. Kort efter det Booth lagts ned i rummet, försökte han tala. Han sade: Säg min moder, att jag dog för mitt land. Jag gjorde hvad jag ansåg vara bäst. Detta yttrades med största svårighet och synbarligen under den största smärta. Han sade 2 å 3 gånger efter hvarandra: Döden mig! döden mig!, och angaf med tecken att han ville kräkas och aw han önskade, det Conger lade sin hand på hans hals. Conger gjorde så, men Booth lyckades likväl ej kräkas. Han tycktes nu hastigt sörsvagas, men qvicknade åter till och sade: Mina händer. Hans händer lågo utan rörelse vid hans sidor. Baker lyfte upp en af hans händer, så att Booth kunle se den och badade den i kallt vatten. Med stor insträngning mumlade Booth, hållande sina ögon stelt ästade på handen: Förgäfves, förgäfvesk. Baker släppte handen, hvilken nu föll maktlös ned vid den dönde mannens sida. Booth sjönk åter tillbaka och var nästan halfdöd, la läkaren kom. Denne undersökte såret och förklaade att Booth kunde lefva i 24 timmar; men Booths iy skiftade nu hastigt och hans ögon singo ett glasertadt utseende. Läkaren menade då, att han trodde sonom vara döende. Vid denna tid afreste öfverste Jonger på väg till Washington, elter att hafva beslit att kroppen skulle, då döden följt, föras till båen vid Belle Plain. Booth tycktes nu ligga i dödsrbetet, hans ansigte var förfärligt vanstäldt, hyn blåktig, och han tycktes lida de största qval. Det var nart öfver, och läkaren förklarade honom vara död. dan erhöll det dödande skottet kl. 3,,; och dog kl. s20 onsdags morgon. Kroppen lades på af ensäpnnareagn, som tillhörde en fri neger 1 trakten, och fördes o engelska (5 svenska) mil landväg till Belle Plain, wvarest farkosten Ida låg färdig att föra kroppen ch de öfriga till Washington. I Corbett, som sköt Booth, är at engelsk särkomst, men kom helt ung till Amerika. itt tusen dollars ha erhjudits för den kavaleripistol, med hvilken han sköt mördaren. ; — —— ö