Göteborgsposten – 11 maj 1865, sida 2

till afslutning. Det wallonska och det tamändska elementet stå här sedan gamla tider gentemot hvarandra, och detta så att det senare synes vara det talrikare, men det förra i många hänseenden, isynnerhet i afseende på språket, det mera gynnade. Just häremot har på senare tiden en af flamändska patrioter ledd reaktion riktats, hvilken försökt att; med största möjliga anslutning till ILollands systerspråk bestrida franskan åtminstone dett uteslutande herraväldet i Belgiens politiska, sociala och litterära lif. Slutet på dessa sträfvanden är ännu icke inne. Men det synes mycket svårt att besvara frågan, om dualismen mellan Belgiens germaniska och romaniska innevånare skall för alltid hålla sig inom den littterära kampens skrankor. . Slutledningen blir denna: Under det i Holland ombytet af regering endast har yttre försöndringar till följd, beror i Belgien utjemningen af de ännu bestående dissonanserna, det ytterligare befästandet af den unga dynastien hufvudsakligen af den nye monarkens personlighet. Skall hertigen af Brabant motsvara de fordringar, som ban måhända snart är kallad att uppfylla? I allmänhet äro omdömena öfver denne prins, åtminstone hos de belgiska liberala, icke särdeles gynnsamma. Men om det än förhölle sig annorlunda, skall han veta att iakttaga samma klokhet, hofsamhet och fasthet, som hans far, den europeiska politikers nestor, visat under goda och onda dagar? Besvarandet af denna fråga ligger höljdt i framtidens dunkel; och det är skälet, hvarför hvarje tänkande menniska med oro och smärta följer konung Leopolds helsotillstånd. Må ock skapelsen af 1831 års londonerkonferens ha sina fel och brister, konurgariket Belgien är dock en önskvärd lem i den europeiska jemnvigten och en borgen för den europeiska freden. Från Amerika ingår nu, daterad Newyork d. 28 April, den vigtiga underrättelsen, att sydgeneralen Johnstone med den återstående hufvudstyrkan af sydarmeen sträckt vapen för general Grant, som hade från Washington afrest till Raleigh i Nord-Carolina, för att derifrån leda krigsoperationerna mot Johnstone. Vilkoren för denna nya kapitulation äro desamma som dem Lee underkastade sig. Hvarje allvarligt motstånd å söderns sida med vapen är således nu uppgifvet. Men af kapitulationsvilkoren framgår äfven, att Nordstatsregeringen åter skall vara böjd för hofsamma och mildare mått och steg. Den vilda framtart, som man väntat sig af den nye presidentens tillträde till makten, skall således måhända uteblifva, och väl vore det. Ju mera mildhet och moderation som visas, desto förr skall ett ordnadt skick åter inträda och med detta ett lugnare lif i handel och vandel, i affärer och näringar. Södern skall med begärlighet skynda att underkasta sig i godo en törsonlig segrare; en hämnande och med eld och svärd framfarande triumsator skall deremot framkalla förtviflans raseri och uppväcka en sista kamp på lif och död. För Europa skall det isynnerhet verka välgörande, som ett godt vårregn efter långvarig torka, om genom försonliga åtgärder ett drägligt förhållande åter inträder och dermed säkerhet i det kommersiela lifvet. Spekulationsandan, som nu länge legat döende eller i dvala, skall då åter få nytt lif; och genom lugnets inträdande i den stora demokratiska stat, som nu visat sig äfven i militäriskt hänseende kunna utveckla de största resursser, skola frihetens vänner åter med frimodighet se framtiden an, medan reaktionens anhängare sänka tonen och skramla litet mindre med sabelbaljan, ännu några år. Sedan lugn åter bragts till stånd i Amerika, skall ett motstycke till hvad som skett i Polen och Danmark ej mera bli möjligt. Sewards d. ä. och d. y. befinna sig båda på bättringsvägen. Det sista kabinettsråd, som hölls i Washington under Lincolns ordförandeskap, egde rum samma dag han blef mördad och ötvervars af general Grant. Lincoln frågade bl. a. denne, om nya underrättelser ingått från Sherman. Grant svarade nej, men tillade, att han hvarje ögonblick väntade depescher om Johnstones kapitulation. Ja, ni får helt visst snart höra af något nytt, anmärkte Lincoln, och det blir vigtigt nytt. Hvartör tror ni det? frågade generalen. Emedan jag i natt haft en dröm, och derfore att jag alltid haft samma dröm för hvarje gång en eller annan vigtig händelse inträffat. Han nämnde derpå Bulls Run, Antietam, Gettysburg, o. s. v., i det han upprepade, att han vid hvar och en af dessa tilldragelser haft samma dröm. Det är sannt, fortfor han och vände sig till sjöministern, hvad jag har att säga, tillhör närmast edert departement, mr Welles. Jag har neml. i natt åter drömt, att jag såg ett fartyg ila bort för fulla segel med pilens hastighet, och jag är säker om, att det bebådar en mycket vigtig händelse för Norden. — Det dröjde icke länge, innan denna aning gick i fullbordan. På aftonen blef Lincoln mördad,