Göteborgsposten – 11 maj 1865, sida 1

OCh UCL Kal Jag ICKE Berna 101IA1A S10(KHCImaren. Huru dugtig i ordets egentliga bemärkelse m:ll Hebbe än må vara, kan hon dock icke i rent musikaliskt afseende, icke heller i innerlighet och sann qvinlighet mäta sig med fru Stenhammar. Det är dock just i sådana fint tecknade, innerliga roller som Ågnes, Margareta, Valentine, i hvilka m:ll Hebbe skall hafva sin egentliga genre. Särdeles för sitt utförande af Valentines rol i Hugenotterna har hon skördat otroliga loford; att hon der har åtskilliga lyckliga momenter, må visst ej nekas, men att hon, såsom en viss —u— säger, skall gifva oss en riktig föreställning af Valentines täcka rol, det förstår jag ej. Något oöfverträffligt hos benne der kan jag ej finna, om icke det mästerliga sätt hvarpå hon i den för öfrigt så vackra sjerde akten behagade ramla baklänges. Ja, ursäkta mig, mina damer, men det gjorde hon sannerligen på ett sätt, som förvånat mången mera än mig, och skulle jag vilja vara elak, kunde jag väl tala om att åtskilliga gingo dit endast för denna akt och endast för att se, huru m:ll Hebbe faller. Att hon icke slår sitt hufvud förderfvadt, begriper icke jag. För öfrigt må ingen klandra kgl. teaterdirektionen, som engagerat henne för nästa spelår; det vore orätt att icke lämpa sig efter publikens smak, och allmänheten vill nu en gång se m:ll Hebbe. Men må man icke derför ställa andra talenter i bakgrunden, som, om de än icke förvåna så kolossalt vid första uppträdandet, dock veta att bättre anslå menniskohjertats ädlare känslor. Det var ett par ingredienser, det der; flera behöfvas ju, och derför tager man, om man så hafva kan, såsom den förståndiga hedersgumman Kajsa Varg ofta sade ... Ja, hvad tager man? Kanske litet väderlek, en promenad till Djurgården, t. ex. första Maj... Hvad det är för en besynnerlig dag, den der första Maj. Ingen menniska hade väl kommit att tänka på att gå ut till Djurgården en så ruskig dag; men det var första Maj och derför var den vackra promenaden full af folk. Visserligen sken solen rätt vackert, men hon hade att kämpa med en bister nordan och förmådde icke ötvervinna sin väldige motståndare, förmådde icke värma oss dödlige det allra ringaste. Blåsigt och kallt voro de utmärkande dragen för dagen i klimatologiskt afseende; men hvad gör det? Man skall dricka märg ibenen den dagen, och så glömmer man så lätt kölden och all förtret, och fantasien framtrollar för ens ögon en herrlig, grönskande vårdag och trallar för sig sjelf: våren är kommen, och är så glad, så glad! ... Som sagdt, det böljade af folk och ekipager på Slätten. Såsom en äkta flanör måste jag naturligtvis också dit ut, ty huru skulle väl det gå an, om jag på mina vänners frågor, huruvida jag haft roligt på första Maj, svarade att det varit så otrefligt väder, att jag hållit mig hemma? Fi donc! Nej, ut måste man. Och för att det skulle vara riktigt gentilt foro jag och mitt sällskap dit på samma gång som kungen med sin svit. Utfärden till Djurgården i en omnibus på denna glädjens dag är icke bland det sämsta den har att bjuda på. Utom att en file af menniskor sträcker sig å ömse sidor af vägen från Norrbro utefter hela Gustaf Adolfs torg, Arsenalsgatan, Nybrogatan, Ladugårdslandstorget och Storgatan, äro alla fönster vid de nämnda gatorna fyllda med menniskor, mest unga sköna flickor i sina luftiga, hvita drägter, som höra till ordningen för dagen. Man helsar på sina bekanta och gapar på dem alla, och man har god tid på sig dertill, ty man kommer sannerligen icke fort fram, helst då man är så lycklig att fara efter den kungliga eskorten. Prins Oscar hade också otur och tappade sin granna sabel, och när vi kommo bortom Djurgårdsbron, fingo vi stanna en stund och i ro fägna våra ögon med allt det sköna som fanns att beskåda i vagnarne både framför och efter oss. En svettig adjutant kom med en ny sabel och det) dröjde en liten stund, innan den hann påkopplas. ÅÄndtligen kommo vi åter i gång. och så voro vi inne. Nu ett glas i största hast på Blå Porten, för att stärka oss, och så framåt till Slätten. Der är högqvarteret. Den som icke sett en förste maj på Djurgården på ett par tiotal af år, skulle säkert icke känna igen den. Den verkliga elegans, som fordom på denna vår Longehamps-dag utvecklades här både i toiletter och ekipager har i det närmaste försvunnit. I stället finner man nu hyrvagnar i mängd och till en stor del vanligt godt folk visande sig deri. Dagen har icke vunnit derpå; nog roar man sig lika mycket som då, ehuru äfven i detta fall en stor förändring till ett bättre föregått, men för ögat är förlusten stor. Efter gammal vana skall man ut och titta, men icke är det mycket att titta på, på stora vägen nemligen, som förut alltid hade den största dragningskraften. Nej, jag vänder mig då bra mycket hellre åt den sidan, der det egentliga solket — heder åt namnet! — r ar sig. Det är på den rätta slätten, nedanför Novilla, det gamla Pohlsro och Manågen. Här finns så mar Aaleat att haleilea Att vn or — Of?.i00 00 —