Göteborgsposten – 11 maj 1865, sida 1

Hn mottåft CM Sjorotvare och nagot lartys, jag minns nu ej hvad det heter. Bredvid tl 2 vi gråten vill fastna i halsen på de ömsinta pi-Igorna: skada bara att man inte kan höra, , l tinet! Nej, det der är för sentimentalt; jag tror vi skynda oss till Kasperle-teatern, som rlredan för ett par tre veckor sedan öppnat ) f nar sina närmaste grannar att få betala ut. L der med sin i alla fall temligen rågade tallrik, j ssa sig alla menniskor omkring den lilla maså många gånger förut. Iluru ofta har jag sicke sjelf stått der och skrattat rätt godt j nerade och från all tillgjordhet främmande I glädje, som råder rundt omkring mig. Lefve sutstyrd figur, som alla menniskor springa elstill och med af min favorit, af Kasperle; det si lifstiden. Han kunde dock blott spela på sett instrument i sender, men den här spelar som han manövrerar med en på armbågen lett snöre behandlas med ena benet, och framman; inga tårar kunna de goda marionettgubstår en pojke med ett positiv och sjunger så ömkliga visor öfver de grufliga scenerna, att om det är om den der pigmördaren eller om de stackars menniskorna som brinna i vattsina portar för den skådelystna allmänheten. Här är alltid folk, och ständigt fröjd och gambarne framkalla, endast den ena skrattsalvan efter den andra, och det enda förargliga af alltsammans är då Kasperle-direktörens äkta hälft går omkring och för att samla ihop belöningen för de visade konststyckena. Det ir roligt att se huru man försöker att, så godt man kan, krypa bakom hvarandras ryggar för att, om möjligt, slippa undan 2eller 5 öret, som man egentligen borde offra på den framräckta tallriken, men som man så gerna unÄndtligen är ronden gjord, gumman återvänen ny representation förkunnas, och åter tränrionett-teatern för att skratta at hjertans lust åt dessa tokiga uppträden, som fröjdat dem framför denna Kasperle-teater, jag vet icke om åt de lustiga figurerna med deras många äfventyr, eller om det framkallats af den ogeKasperle! Men hvad är det der för en besynnerligt ter? Jag tror minsann, att han tager lofven börjar blifva tom: omkring honom, man måste väl se efter hvad det kan vara för en ... Ah, det är han med de många instrumenterna. en trollkonstnär värre än sjelfve Westerdahl flera stycken på en gång, en hel vandrande orchester. På ryggen har han en bastrumma, fäst pinne; kring halsen ett slags panpipa bunden så att han med en vridning på hufvudet kan komma åt de olika tonerna; på hufvudet ett klockspel, riktig Janitscharmusik; öfverst på trumman en triangel, som medelst för sig ett slags nyckelharpa. Och så står han och exeqverar sin musik under den allvarligaste mine i verlden; icke är den så särdeles melodisk, men den skramlar så mycket mera, och det drager folk, och folket är roadt deraf, och dermed har han fyllt sin uppgift. Nå väl, tröttnar du för resten vid honom, så återstär dig alltid att höra på det positivet der, ett annat åter der, eller tycker du kanske om den der åbäklige, skuttande savojarden med sin lira, hvars entormiga toner tyckas kunna försätta honom i extas, eller om italienaren med sin lilla apa? Begge frysa de i kapp; hvad hafva de också här, uppe i kalla Norden att göra? . . . det är ej vår för dessa Söderns barn; tacka gud, att våra björnnaturer kunna stå ut dermed. Du töredrager dock möjligtvis mera materiella njutningar; se dig blott omkring och välj, öfverallt har du välmenande gummor, som bjuda dig på kaffe, pepparkakor och först och främst! ett glas färsköl ur den väldiga tunnan, som prunkar vid sidan af serveringsbordet. Åtgång hatva de, och det är dem väl unnadt. Har du emellertid fått nog af denna sidan af lifvet första Maj, så finns det schweitzerier nog, som gerna upptaga dig i sitt sköte, så framt du kan tränga dig in nemligen; det är ej alltid så lätt, det. Vi kunna ju dock försöka göra ronden, för att slutligen komma på Blå Porten. Derifrån utgingo vi, och såsom äkta stockholmare måste vi väl älven sluta der. Men hvad första Maj äfven här är sig olika emot förut. Väl samla sig äfven nu törstiga skaror, som ej ännu fått sig så mycket märg i benen, att dessa icke längre vilja bära dem; men det torna lifvet är borta. Kan man tänka sig, berättade mig sedan en vän, icke en enda menniska i hela Blå Portens källarlokal, ja, det vill säga utom ett par enstaka poliskonstaplar; och här der det fordom alltid var slagsmål och fylla ända fram till klockan tre, fyra på morgonen; nu kunde man få skuffa tolk så mycket man gitte, man fick visserligen en arg blick, men aldrig lyftes en näfve för att utdela en välmenande örfil eller något dylikt, det är totalt slut med förstamaj-lifvet. Så sade min vän. Ja, han har rätt, tiderna äro mycket förändrade; hvad som förut endast var ett uppsluppet skämt är nu! en skam, och så kostar det så mycket sedan. Förbaskadt tråkigt, utropa somliga; ett godt tecken på framåtskridande i hyfsning, säga andra ... God natt första Maj. — — — — — —— —— — — 2— RR