Göteborgsposten – 9 maj 1865, sida 2

Deremot hade rummet två fönster, två fönster försedda med jerngaller, hvilkas åsyn gjorde ett obehagligt intryck på hertigen. — krs höghet, sado dAEpernon, detta är ert rum. — Tills vidare ordres åtminstone, svarade Henrik af Guise ironiskt. DÅEpernon stillde tio gardister utanför dörren i korridoren och lemnade hertigen ensam. Den senure aftog sin rustning och satte sig helt lugnt i en fåtölj hvars ryggstöd var prydt med de franska liljorna. Han försjönk i tankar. Men hvad kan en fånge väl tänka på om ej på medel att återvinna sin frihet? Det var också detta ämne hertigens tankar rörde, och han nödgades erkänna en sak, nemligen att flykt vore svår om icke omöjlig. Man kommer ej gerna igenom fönster som äro försedda med jerngaller af en arms tjocklek. Lika omöjligt är det att slå sig igenom en hel kår schweitzare, isynnerhet då man hvarken har värja eller dolk. Man lemnade hertigen ensam i ungefär en timmas tid. Derefter öppnades dörren till hans rum och Mauvepin inträdde. — God dag, ers höghet, sade narren, konungen har skickat mig hit för att höra efter huru ni befinner er. — Du kan säga honom att jag mår bättre än han, svarade hertigen torrt. — Åh! det är fullkomligt sannt, ers höghet. — Jag är fet, han är mager ... Jag har allt mitt hår i behåll, han är flintskallig. (Forts.)