Göteborgsposten – 9 maj 1865, sida 2

Frän Utlandet. Under det de vigtigaste underrättelserna ingått från Amerika och nästan uteslutande vid sig fästat den allmänna uppmärksamheten, har man, såsom oss synes, tästat för ringa afseenden vid några af de utländska tidningarne i korthet och endast i förbigående meddelade notiser från södra och sydvesta Europa, i hvilka man dock kan spåra delarne at en stor och omsattande plan, hvilken kan bli af stor betydelse för hela Europa. Måhända har sjeltva planen, just bå grund deraf avt allmänna uppmärksamheten så starkt absorberats på annat håll, ryckt ett längre stycke framåt under dessa få veckor än förut i åratal. Det är nemligen bekant, att kejsar Napoleon i sin politiska framtidsplan uppställt tanken på en nära allians mellan de romaniska staterna, Frankrike, Italien, Spanien och Portugal. För denna allians skull har han beslägtat sitt hus med den italienska konungafamiljen, befordrat dennas slägtskapsanknytning till huset i Portugal, med hvilket familjen Bonaparte således nu äfven är beslägtad. Samtidigt med denna slägtskapsanknytning låg det äfven i hans intresse, för att göra slägten stark, att stärka deras resp. politiska stater. Början skedde med Italien, der stämningen var mogen. Småfurstarne i norra Italien och bourbonerna i Södern skasfades undan och påfven plundrades, om en annexion med folkets enstämmiga vilja kan kallas plundring. Som resultat häraf framgick en helstat Italien, hvilken under sina få års tillvaro utvecklat sig på ett underbart sätt. Denna utveckling var endast möjlig derigenom att den nya enhetsstaten erhöll fria institutioner och genom frihetens egen inneboende kraft drog till sig andra öfriga landsdelar. Det har derföre varit i kejsar Napoleons intresse, att i de länder, med hvilka han skulle knyta sina allianser, befordra liberalismen. Så har Italien utvecklat sig. Nu är förhållandet det, att kejsar Napoleon, för massornas vinnande, ställt fram katolicismens sak som en gemensam sak af stor betydelse, hvilken det gäller att försvara. Men från den ortodoxa katolicismen kan påfvedömet ej skiljas. Det har derföre varit honom svårt att så befrämja Italiens enhet, att påfvedömets verldsliga territorium blefve annexeradt i konungariket Italien, alldenstund påfven dels sjelf slagit döförat till för alla underhandlingar härutinnan, dels den allmänna meningen i de katolska länderna ännu icke är alldeles mogen för en reformation i hänsyn till kyrkans ställning till den yttre verlden. Att Napoleon dock gjort hvad han kunnat, der m kan ingen tvifla, som med uppmärksamhet genomläst Septemberkonventionen mellan Frankrike och Italien, hvilken saktiskt ställer det verldsliga påfvodömet i beroende at Italien. För att dock icke för mycket uppröra stämningen vid konventionens utförande, har det varit nödigt, att inleda något slags försoning mellan påfven och konungen af Italien, naturligtvis med den tanke i bakhåll, att vid påtvens död saken skall få en fullständigare och mera tillfredsställande lösning. Denna försoningsinledning har nu en tid pågått i plägandet af underhandlingar mellan påfven och konungen af Sardinien, såsom den förre envisas att benämna Victor Emanuel, för att icke gifva något slags legalitet åt annexionens ut pålvens forna provinser. Underhandlingarne ha hittills endast berört kyrkliga angolägenheter, men det är antagligt, att derbredvid äfven andra pågått. Framdrifven af Frankrike, visar konungen af Italien den största eftergifvenhet, och det anses alldeles icke för omöjligt, att den gamle påfvegubben kan komma på dräglig fot med Victor Emanuel. Men denne har äfven att göra med det liberaia partiet inom sitt eget land, hvilket (parti) ej med blida ögon ser detta goda förstånds åvägabringande. Agitationer skola derföre ej komma att fattas, men vi lita för mycket på italienarnes så mycket pröfvade politiska förstånd och klokhet, sör att kunna tro dem vilja på allvar hindra regeringen, väl vetande att det hela endast är en tidsfråga och att hvarje frukt icke är mogen till plockning när som helst. Det andra inslaget i den napoleonska kombinationen härutinnan är stärkandet af furstehuset i Portugal. Det är nu visst, att i Spanien pågår en rörelse al största vigt och betydelse, hvilken med hvarje dag tilltager mera i utsträckning och betydelse. Den går ut på ingenting mindre än hela den pyreneiska haltöns saummanslående under en krona. Drottningen af Spanien är i högsta grad impopulär och hennes vexlande regeringssystemer äro omöjliga. I Portugal deremot finnes on trisinnad konung med tillräcklig äregirigret — ———— — VDUIi———— a möra Att annat I än