Göteborgsposten – 2 maj 1865, sida 1

St OS SKARAN VR hr H. till en sådan plats sannolikt vore gan. ska lämplig. Han sökte då direkte hos K. M: alternativt två lediga domsagor i Skåne och fick den ena, emot hela skånska hofrättens uttryckliga önskan; ty hofrätten kunde ef glömma, att då hr Holmqvist innan han ble! landssekter var extra domare i Skåne, blef han hemsökt af flera fiskaliska åtal än någon annan domare inom samma tidrymd, hvartill kom, att de at hofrätten på förslaget uppsatta ansågos vida skickligare än hr H. Mot hans befordran till det ansvarsfulla domarekallet hade dock justitieministern intet att invända. Friherre de Geer är nemligen öfver höfvan undfallande i befordringsväsendet inom det juridiska området. Den andra befordringsfrågan som väckt uppseende ligger inom det militära området. Sedan öfverstelöjtnanten och förste majoren vid Skånska dragonerna Svedenstjerna, nu 65 år, två gånger förut blifvit förbigången vid chefsledigheten, endast derföre att han då redan ansågs för gammal, befordrades han der till nyligen. Andre majoren vid regementet, at Petersöns, 58 år, ansägs nu för gammal att bli förste major, hvadan befattningen erbjöds den sjunde ryttmästaren i ordningen, v. Geijer, 44 år gammal. Han begärde att tå inhemta sina kamraters yttrande, serdeles som de två äldsta ryttmästarne — Silfversparre, född 1812, och v. Segebaden, föda 1817 — ansågos mera berättigade. Men då v. G:s begäran icke kunde bifallas (han liksom chefen vistas här vid krigsbefälet), så undanbad sig v. G. att komma i fråga, hvarefter nionde ryttmästaren i ordningen, Sjökrona, 40 år gammal, utnämndes till förste major. Om nu var lämpligt att till chef utnämna en 65-åring, så hvartöre rata andre majoren som är 58 år, och de begge äldsta ryttmästarne, erkändt skickliga militärer, då de voro, den ene 53 och den andre 48 år, och föredraga den ryttmästare, som i turen är den sjunde efter dem? Man erkänner dock villigt att hr Sjökrona är en skicklig militär, men icke skickligare än de begge äldsta ryttmästarne. Det har sannolikt icke undgått er uppmärksamhet att man i Örebro beslutat afläta en petition till regeringen i afsigt att få rättelso i författningen om kommunalstyrelse i städerna, för så vidt den gäller valgrunden till stadsfullmäktige. Man har nemligen der kommit till den nedslående erfarenheten, att vid val till ledamöter i nämnde stads kommunalstyrelse 28 lektorer och magistrar vid dervarande läroverk betydde mindre i röstetal än ett — bränvinsutskänkningsbolag och dess källarmästare. Och lika rasande, fastän under andra former, är det i alla andra städer, ty öfverallt är förmögenheten dominerande vid dessa val. Man knotar deröfver nu, men man blundade för detta fel då kommunallagsförslaget utställdes till kommunernas granskning, och ständerna gjorde sammaledes, fastän män, hvars skarpsinnighet man nu måste erkänna, förutsade hvad som nu inträffat. Det aldra värsta är, att om grunderna för valrätten till stadsfullmäktige skola ändras — hvilket beror på ständerna i första rummet — så är också den grund, hvarpå valen till första kammaren enligt det hvilande representationsförslaget hvilar, undergräfd. Ty såsom kändt är, beräknas vid val till landstingsmän (som skola välja ledamöter i törsta kammaren) rösterna efter skatteriksdaler. Representationsförslagets motståndare skola med förtjusning mottaga underrättelsen om petitionen från Örebro; de skola åberopa den som ett bevis på förslagets och isynnerhet första kammarens ohållbarhet såsom målsman för det konserverande elementet i rikstörsamlingen, — och derföre hade Örebroboarne gjort vida klokare om de hållit sitt missnöje tillbaka till representationsförslaget antagits. Militärbefälet, som här är församladt, har nu fattat sitt beslut ifråga om förvaltningen af armåens pensionsfonder. Den skall öfverlemnas till staten. Måtte detta beslut ickei framtiden gifva anledning till ånger och klagan. Sålänge Sverige får åtnjuta fredens törsoffanTLLLLALAAAAAAAA i TDUEE