Göteborgsposten – 2 maj 1865, sida 1

och hertigen gjorde för tredje gången förgäfves ett utfall. Nu började emellan dessa tvenne män en ursinnig strid. Hertigen rasade, Henrik skämtade blott; hertigen anföll med vildhet, Henrik endast parerade med noggrann: het. Slutligen kom ett ögonblick då dessa roller utbyttes då det var Henrik som angrep och hertigen med möde kunde försvara sig. Hertigen drog sig tillbaka. Trenne gånger färgades Henriks af Navarra klinga af Henriks a Guise blod. Slutligen hade den senare dragit sig så långt tillbaka, att han stod med ryggen mot den lilla träd: gårdsporten som ledde till gatan. — Hör på, yttrade Henrik, jag skall fastnagla er der likt en roffågel på en stalldörr. oo Och konungen af Navarra gjorde i sin ordning et utfall. Hertigen ansåg sig förlorad. Henriks värja va riktad rakt mot hans bröst och det var för sent att parers stöten. Men sjelfbevarelseinstinkten, som förefinnes hos alla menniskor kom honom att göra en häftig ansträngning och räddade honom. Han kastade sig baklänges mot por ten, och den stöt denna dervid erhöll var så stark, at den gaf efter. Hertigen höll på att falla baklänges, men han hade knappt blifvit vidrörd af värjan och befann sig på gatan medan Henrik ännu stod i trädgården. Det som nu tilldrog sig varade ej längre än en blix och är omöjligt att berätta. För första gången i sitt li erfor hertigen fruktan för döden, måhända emedan han nu stod så nära tronen. Drifven af denna för honom helt och hållet nya känsla, slog han igen porten midt framför