Göteborgsposten – 2 maj 1865, sida 1

—— Ä — — så ser hon åt i sin almanacka. ÅJo, kanske den dagen, eller den dagen skulle passa? Var god och bestäm sjelf. Jag skall ej engagera mig förrän jag får ert svar, ty det beror ju lika mycket på de andra biträdande. Dag utsättes; men så händer att någon af de behöfligaste artisterna blir indisponerad — och man har siakttagit att denna artistkategori är mest utsatt för tindispositioner, hvilket åter aldrig inträffar med fru Michaöli — och supplikanten-konsertgifvaren kommer förtviflad till fru M. Herre Gud, så ledsamt! säger hon deltagande. Men ändra dagen. Jag skall sjunga när ni vill, blott jag är ledig. Jag skall sjunga en aria till, om ni vill och om det gagnar er. Måtte jag blott kunna hitta på något som publiken tycker om, ty annars återkommer den kanske ej på nästa konsert. — Man säger att fru Michaölis hjerta är för stort. Jag tror det — och hvem skall ej beklaga henne — ty huru nötes ej detta organ just af henne sjelf och af denna supplikant-legion, som idkeligen tager hennes utomordentliga talang i anspråk. Mamsell Signe Hebbe är nu engagerad vid k. teatern. Hennes beundrare äro förtjusta. Hon har sin egen publik. I hennes sång, men än mera i hennes apparition spåras detta tusan dj—, som Sergel tillade Gustaf den tredje, men ändå mycket mera än hos denne behagens konung. Hon tager publiken med storm, och det är hufvudsaken. Menskligheten vill blifva kufvad, och blir det äfven, säger Rousseau. Baron Stedingk qvarstannar vid chefskapet för de kungliga teatrarne ännu ett år. Han har låtit öfvertala sig dertill. Besattningen erbjöds — säges det — till baron Ehrenborgh, kammarherre hos enkedrottningen, en ofantligt snäll man; men en teaterchef får icke vara snäll. Vidare till legationssekter v. Rosn, en sonson af den nittioårige presidenten, anställd i Berlin, mindre snäll och ojemförligt mindre fint bildad än baron Ehrenborgh, men stiger i regeln aldrig upp före kl. 1 eft. m. och en teaterchef skall vara vaken. Begge lära också undanbedt sig förtroendet. Kommerskollegii ledamöter ha låtit porträttera sin presidert, hr Åkerman, af Troili. Hans konterfej skall uppsättas i kollegii sessionssal bredvid företrädarens, af Skogmans. Mellan dessa begge herrars förtjenster är dock en himmelsvid skilnad. Redan år 1816 hade den senare mod att i den då nedsatta Tullkomitön föreslå det alla varor, som icke till förbrukning borde förbjudas, skulle få införas mot måttlig tull, och lesnadsmedel tullfritt. Gud hjelpe den olycklige Skogman! Nu är han då spritt galen — utropade excellensen Rosenblad. Presidenten Åkerman och advokatsiskalen Rydqvist äro nu de enda protektionisterna i kommerskollegium, men begge äro det med besked. Om kollegii ledamöter icke voro kända för sin loyaute och för sin hängifvenhet för sin gästfrie president — han bjuder hela kollegium reguliert en gång om året på en mycket fin middag — så skulle man nära nog vara böjd för antagandet att i hr Åkermans porträtts anbringande bredvid hr Skogmans ligger en fin ironi. Ett par befordringar ha väckt uppseende Grefve Henning Hamilton, vorden ecklesiastikminister, kallade sin förre landssekreterare i Linköpings län, hr Holmqvist, till expeditionschet; man förvånades häröfver, ty man kände att hr H. utöfver en klen juridisk examen ej egde några studier. Man anförde flera exempel derpå. Han arbetade raskt undan del mindre ömtåliga sakerna, finesserna skötte grefve Hamilton sjelf. Dennes efterträdare statsrådet Thyselius skötte allt sjelf till följe af sin stora arbetslust. Men statsrådet Carlson ville ha en verklig intelligent expeditionschef, och fråga blef således huru en passande reträtt skulle kunna beredas för hr Holmqvist, ty han hade tagit afsked från landssekreteriatet. Mot hr Holmqvists betordran till landsnösding hyste civilministern obenägenhet, ehuru Re ER