Göteborgsposten – 28 april 1865, sida 1

5s — A naten, men utan framgäng. I det republikan ska nationalkonventet år 1856 ansträngde sig representanterna tör Illinois på det itrigaste att genomdritva hans kandidatur till v. presi dentskapet, men lyckades icke. Fyra är se nare slog hans timme. Republikanarne hade förutom honom flera andra kandidater, MLean Bates, Dayton, Cameron och Seward. På de ras nationalkonvent i Chicago omröstades tren ne gånger, och tredje gången visade sig föl Lincoln en mycket stark majoritet, nemliger 354 röster mot 110, hvilka föllo på Seward Lincoln segrade. Motståndarne i Södern såge i hans utnämning till president en krigsförkla ring, förberedde sitt aflall och rustade öppet Innan han i Mars 1861 uti ett högtidligt tåg fördes upp till Capitolium, hade sydkongresson i Montgomery låtit proklamera sin oathängighet. Förutom fyra fästen voro alla Söderns betästningar i kontederationens våld, den dervarande unionsarmåen upplöst och all unionsegendom förlorad. Å andra sidan hade kongressen i Washington beslutat nya och högre tullar, genom hvilka Söderns intressen ledo men. Lincolns bådskap, då han d. 4 mars 1861 tillträdde presidentskapet, var ett program. Han törnekade slafstaternas rätt att utträda ur unionen. Men han förklarade derjemte, att han ej tänkt på att antasta deras Åegendomliga institution (slafveriet), att han icke ville inskränka hvarje enskild stats författningsenliga rätt att ordna sina egna angelägenheter eller upphäfva lagen angående flyktiga slatvars utlemnande. I afseende på hans politik mot de affallna delarne at unionen förklarade han, att han icke skulle företaga något angrepp med väpnad hand och icke tillgripa några tvångsåtgarder. Detta program misshagade republikanarne och den extrema delen af partiet vände sig ifrån Lincoln. Men de glömde, att Lincoln måste i sin ställning söka undvika ett inhemskt krig. Redan hänsynen till demokraterna i Norden, hvilka voro lika talrika som verksamma, tvang honom dertill. Han kunde svårligen räkna på deras understöd, om han icke skonade deras förra allierade, slafhandlarne på andra sidan Potomac, och lät dem slå första slaget. Detta skedde genom angreppet på Fort Sumpter i Charlestons hamn. D. 14 april måste fästets besättning gitva sig, och redan dagen efter inkallade Lincoln kongressens båda kamrar och fordrade af dem fullmakt att utskrifva 75,000 man milis. Nu var Norden enigt, och handlingens timme slagen. Folkets uppflammande energi tvaog Lincoln och hans kabinett att vädja till vapnen. De ännu odisciplinerade trupperna ledo ett skymfligt nederlag vid Bulls Run, hvarefter Lincoln lemnade ötverbefälet åt Molellan. Sedan dess har krigslyckan omvexlande skiftat, men segt och ihärdigt har Norden gått tram. Lincoln stod i militäriskt hänseende med två tomma händer, då kriget utbröt. Under fyra års lopp hade han skapat en storar tad flotta efter ett nytt system och hade på benen en arme, som gör Amerika i närvarande stund till den första militärstat i verlden. Efter hand kringgärdade han från sjösidan Södern med en ring af jern i pansartlottan, och afskar derigenom Sydstaterna tilltället att erhålla nödig krigsmateriel utifrån. Den ena wrinekåren efter den andra uppstod och från lera olika håll trängde sig nordarmöerna in på Södern, uppref den ena sydkåren etter den indra och inringade till sist Söderns hufvudstad, så att denna föll och den återstående nufvudstyrkan af sydarmeen upplöstes. Under tiden har, alltsom Nordens öfvernakt visade sig mera bestämd, Lincoln äfven politiskt hänseende fört ett bestämdare språk. Han har orubbligt sasthållit vid sin vägran af Sydstaternas rätt att utträda ur Unionen och efter hand uttalat sig mera omfattande i slafrågan. Och härtill har folket genom Lincolns iterval till president gifvit sitt bifall. Först nette det, att de slafegare, som ville underkasta sig, skulle få fortfarande behålla sina slafvar, men nu vid sitt nya tillträde till presilentskapet, i mars d. å., föreslog han upphäfLE LAN