Göteborgsposten – 28 april 1865, sida 1

— Känner jag honom kanske? — Jag tror det. — Huru heter han då? — Vänta skall ni få höra ... Föreställ er att sedan jag väl är inne på herr de Rochibonds gård, stiger jag upp i ett träd som växer rakt framför fönstret till det rum hvarest konspiratörerna öfverlägga. Men på en af detta träds grenar sitter redan ... — Er vän? — Ej alldeles, sade Mauvepin, ty då kände jag honom ej ännu ... det var i trädet vi först gjorde bekantskap. — Då, sade Crillon, behöfver ni ej ha några konsiderationer och vi kunna gerna slå in porten. — Men denne man är min vän just emedan jag vet att han är konungens. — Det var då för konungens räkning han satt der? — Eller för sin egen. — Huru! för sin egen? — Tusan! sade Mauvepin, när jag sagt er hans namn skall ni finna att han torde ha något intresse att få veta hvad hertiginnan af Montpensier företager sig. — Nåväl! låt höra? säg mig detta namn. — Ob! ej så högt, ej så högt, utbrast Mauvepin ... Jag skall hviska det i ert öra, herr chevalier. Som OCrillon var längre än Mauvepin, reste sig denne på tåspetsarne och hviskade ett namn i chevalierns öra. Crillon spratt till, qväfde ett glädjerop och sade: — Då är spelet vunnet och vi skola göra ett godt kap ... Han ensam går upp mot en hel armåe!