Göteborgsposten – 28 april 1865, sida 1

vidare skall stödja sig på armåerna, för att ordningen sålunda skall kunna vidmakthållas. Ett svårt prof förestår emellertid nu det amerikanska folket. Af dess hållning skall äfven mycket bero för folkfriheten i allmänhet. Åtven i rent materielt hänseende skall den timade händelsen kunna bli af stor betydelse. Det nyvaknade förtroendet i den kommersiela verlden skall åter bli skakadt, åtminstone till en början, och verlden åter erfara tryckningen af ett fortvarande osäkerhetstillstånd. Den så plötsligt, och just då han som förhoppningsfullast njöt triumfen af sin saks seger, bortryckte presidenten Abraham Lincoln var en man, som sjelf brutit sig väg i verlden. Han härstammade från allmogen och var sjelf i sin ungdom arbetare och skeppspojke. Hans förfäder, som anslutit sig till qväkarne, bodde förut i Pennsylvanien och invandrade senare i Virginien. Lincolns farfar lemnade denna stat, deltog i koloniseringen at Kentucky och blef år 1784 ihjälslagen af indianerna. Den nu aflidne presidentens far gifte sig med en virginiska vid namn Nancy Hanks, som d. 12 febr. 1809 födde honom en son, Abraham. Sju år derester utvandrade samiljen till Indiana, der Abraham, en för sin ålder stor och stark gosse, med yxan hjelpte till att i skogarne fälla träd. Under tio år egnade han sig blott åt landtliga arbeten. Då det ibland var litet att göra, lät man honom gå i skolan, men hela den tid, hvarunder han njöt undervisning, anslås dock till på sin höjd ett år. Vid nitton års ålder gjorde han som skeppspojke på en flodbåt sin första resa till Neworleans. I mars 1830 utvandrade åter den oroliga familjen och drog längre in i Illinois, och Lincoln måste nu åter hjelpa till i hemmet. Året derpå tog han åter hyra som skeppspojke, var med om båtens byggande och tor derefter med densamma till Neworleans. Han hade i lön 12 dollars pr månad. Då han kommit tillbaka, erhöll han af sin husbonde en bod och en qvarn i New-Salem i Illinois. Nu utbröt kriget emot Svarta Falkarne, i hvilket Lincoln, liksom Jefferson Davis, deltog. Han blef till sin stora öfverraskning utvald af det kompani, vid hvilket han ingått, till kapten. Han har sjelf förklarat, att aldrig någon utnämning gjort honom större glädje än denna. Under trenne månader stod han i fält och hade nu redan blifvit så bekant, att han af whigs i sitt grefskap uppställdes som kandidat för lagstiftande församlingen i staten. Han föll dock igenom, ty trakten var till största delen demokratisk. Han öppnade en ny butik, men den ville ej lyckas. Han uppgat derföre affären och mottog en postmästaretjenst i New Salem. Hans äregirighet hade vaknat, hans förstånd sade honom, att han icke skulle kunna komma längre, om han ej gjorde sig förtrogen med rättsvetenskapen. Han lånte sig af en granne de erforderliga böckerna och studerade om attnarne, efter det han slutat sina ötriga göromål. Han fick snart anbud af en landtmätare att öfvertaga en del af dennes arbeten, och Lincoln kastade sig nu in på en ny bana utan vidare förberedelser än att han köpte sig en lärobok i landtmäteriet, en kompass och landtmätarekedja. År 1834 invaldes han i lagstiftande församlingen och bibehöll ända till 1840 alltjemt sina medborgares förtroende. 1836 fick han tillträde till domstolen som advokat och öppnade i Springfield i förening med major John S. Stuart en rättegångsbyrå. Han kom i ropet och gällde för en särdeles skicklig försvarsadvokat. Lincolns politiska roll började att ifrån år 1844 bli vigtig. På grund af hans talareförmåga och anseende i Illinois och Indiana gjorde whigs honom till sitt politiska resande ombud i båda staterna. År 1847 inträdde han i kongressens representanthus. Som ståndaktig whig röstane han för skyddstullar, för unionsregeringens omfattande rätt gentemot de enskilda staterna, för slafhandelns och slafveriets upphäfvande i distriktet Columbia och Texas upptagande i unionen. Hans vänner försökte ett par gånger att tå honom in i se