Göteborgsposten – 28 april 1865, sida 1

Under det Crillon yttrade detta stannade han f framför porten till herr de Rochibonds hus. — Vänta på mig, sade Mauvepin, hvarefter han försvann i portgängen till det hus der Pårine bodde. Detta hus som beboddes endast af fattigt folk var ej tillslutet hvarken natt eller dag. Man inträdde der lika obehindradt som i ett hotell, och Mauvepin kunde nu, klockan elfva på aftonen, mod summa lätthet slippa in till sin älskarinna som två timmar förut. årine satt på sin säng, gråtande allt sedan Mauvepin lemnat henne, och hade ej tänkt på att tillstänga dörren. Hon uppguf ett glädjerop då hon såg Mauvopin återkomma. — Ack! der är ni ju! sade hon; denna gång skall ni väl ej lemna mig så hastigt. — Deri misstager du dig! sade Mauvepin som för andra gången hoppade ut på taket och återfann sitt rep som ännu hängde ned på herr Rochibonds gård. Innan Mauvepin halade sig ned, lutade han sig försigtigt framåt för att få en öfversigt af gården. Den var nu som förut folktom, fönstret till det rum der sammankomsten hölls var ännu u plyst och Mauvepin såg de sexton borgrarne omkring bordet, vid hvilket hertiginnan af Montpensier fortfarande presiderade. Mon hertigen af Guise hade försvunnit. — För fan! sade narren, skulle han ha aflägsnat sig? Och jag som under hela vägen hit tänkt på hur väl han skulle komma att bli logerad i ett af Vincenues slottstorn. Mauvepin gled nu utför repet ned på gården, och sedan han satt foten på marken skyndade han fram till