Göteborgsposten – 26 april 1865, sida 2

herre, om jag bedragit mig, men jag har alltid varit en smula misstrogen af mig. — Nåväl! hviskade den okände, när jag sagt er mitt namn skall ni ej tveka längre ... — Jag väntar att få höra det ... Den okände förde sina läppar intill Mauvepins öra och framhviskade ett namn. Detta namn frambragte på Mauvepin en sådan verkan att han för andra gången höll på att falla ned från trädet. — Nåväl! sade den okände, vill ni nu gå? — Ja! gerna. Mauvepin gled sakta ned till marken, smög sig öfver gården, uppnådde sin provisionella repstege och svingade sig med största lätthet uppför densamma. Perine väntade under ängslan. Då Mauvepin åter syntes uppgaf hon ett glädjerop. Men narren tänkte nu ej på kärlek; han sköt Perine åt sidan, öppnade dörren och hoppade utför trappan, fyra trappsteg i sender. Det var under det Mauvepin var på väg till Louvren som konung Henrik III bad sin mor stiga fram till fönstret i Carl IX:des kabinett och yttrade till henne orden: — Se, min mor, se! Enkedrottningen lutade sig framåt och såg i månskenet en mörk massa som rörde sig framåt längs flodstranden, lik en ofantlig orm.