Göteborgsposten – 19 april 1865, sida 1

2—— nationalrepresentationens ombildning — anses vara författad af en ledamot i högsta domstolen och som i egenskap af sekreterare fungerade i konstitutionsutskottet någon tid under 1856—58 årens riksdag. Skriften är onekligen författad med stor talang och i en lugn stil. Författarens samhällsstallning är sådan att han personligen hvarken kan vinna eller förlora på förslagets antagande eller förkastande. Man ser också att han betraktar frågan ur en högre synpunkt, och om än den åsigten tränger sig på läsaren, att förf. uppskattar förslagets brister allt för högt och att farorna af detsammas antagande långt ifrån äro så stora som han föreställer sig, så kan man ej neka att hans betänkligheter härleda sig från den ädlaste fosterlandskärlek. Han erkänner att ståndsrepresentationen har öfverlefvat sig sjelf; men han vill ersätta den genom klassval, och deri ligger onekligen beviset på det hvilande förslagets företräde, då emot detsamma intet bättre kan uppställas än ett som grundas på klassvalsprincipen. Mot satserna har redan en författare i Dagligt Allehanda uppträdt. Hans åtrå att vara den förste som tagit satserna i skärskådan är berömvärd, men hans argumentation vittnar om stor slöhet i tankegången, ehuru nekas kan icke att han ännu har den politiska jargonen i godt minne sedan fordna tider. Om satserna icke med bättre argumenter och större skarpsinnighet kunna bekämpas, så vore det särdeles bedröfligt. — Den andra skriften i ordningen: ÅBidrag till granskningen af K. Maj:ts nådiga proposition om antagande af ny riksdagsordning, anses vara författad af en riddarhusledamot och f. d. ecklesiastikminister. Bidragsförfattarens djupa missnöje med den nu varande ministeren framskymtar i och genomgår hela skriften; men hvarje starkare utbrott af detta missnöje tillbakahålles dock af den fine diplomaten. Han klandrar statsrådets ledamöter emedan de tillstyrkt konungen att framlägga ett förslag till nationalrepresentationens ombildning, enär han anser att dylika förslag böra af rikets ständer sjelfva framläggas; han är missnöjd med att regeringen i stället för ständerna satt sig i spetsen för rörelsen, och just häri ligger beviset på att förtattaren i grunden är mera konservativ än han sjelf torde vilja medgifva. Huru förhatligt det nu framlagda förslaget synes honom, huru djupt han ogillar att regeringen framlagt detsamma, kan man sluta sig till af hans yttrande: vefter och såsom en följd af en rerolution, låter sig visserligen en representations fullständiga omeller ny-skapning genomföra. Således — det nu framlagda förslaget är icke en reform, det är en revolution. Eller omvändt: reformen kan ej utföras på fredlig väg, dertill fordras en revolution. Se der, huru detta förslag bedömes af vår aristokratis största kapaciteter! — Den tredje skriften bär den anspråkslösa titeln: Ö. P. M. angående representationens ombildning och författaren uppgifves vara äfven en riddarhusledamot och derjemte f. d. finansminister. Denna skrift, till omfånget minst, är i alla hänseenden lika mycket underlägsen Bidragen, som dessa äro underlägsna Satserna. Författaren är en stor vän af en stark konungamakt, hvilken han anser skola utplånas om det nu hvilande förslaget antages. För öfrigt bestrider han att nationalrepresentionen, enligt dessa förslag, skall blifva ett sannt uttryck af tänkesättet hos majoriteten af den politiskt tänkande delen af nationen, utan blott smickrande för mängden och öfverensstämmande med publicisternas uppmaningar. — Alla tre författarne äro derom ense, att förslagets antagande kan i framtiden blifva vådligt för konungamakten. Den vilja de alla ombona. Deras omtanka för konungamaktens bestånd erinrar dock om Pelias döttrars, hvilka af kärlek till sin gamle far sänkte honom ned i en kokande kittel, ur hvilken han ej med lifvet upptogs. Upsalaboarne synas hafva skäl att bittert ångra framgången af deras ifriga bemödanden vid sista riksdagen att få jernvägen dragen öster