Göteborgsposten – 19 april 1865, sida 1

Jacquot andades ännu alltid och betraktade Mauvepin med en bönfallande blick. Mauvepin kände medlidande med honom. Han blef varse en karafin med vatten nära vaxljuset, och denna närmade han till den sårades mun, som begärligt drack häraf. — Så mycket bättre om du kommer dig, min gosse, mumlade han; men jag har ej tid att gå och hemta någon kirurg till dig. Jag måste sysselsätta mig med min herre. Mauvepin insåg hela det kritiska i sin belägenhet. Huru mycket han än skakade konungen, fortfor denne att sefva lika tungt. Mauvepin hade visserligen dödat munken och bragt Jacquot ur stridbart skick, men det var föga sannolikt att de voro ensamma. Narren kunde ej misstaga sig derpå. Munkar som haft för afsigt att döda en konung af Frankrike voro ej annat än verktyg, och det fordrades att stiga högre upp för att få reda på hufvudpersonerna. Mauvepin insåg att han ej hade ett ögonblick att förlora. Han tog konungen på sina skuldror, steg upp i fönstret och hoppade ned i trädgården. Trädgården var tyst och ingen rörde sig mer i huset. Men att ha hoppat ut igenom fönstret med konungen på sina axlar var ett intet: det fordrades nu att komma ut ur trädgården ... Mauvepin kunde ej klättra upp på muren och på samma gång bära konungen...