Göteborgsposten – 19 april 1865, sida 1

——AAAWLe — domrarne — märk väl, jag skiljer dem noga från konstkännarne — skulle då anse sig pligtiga att genast rifva ned honom, vägledda af den kungliga svenska afundsjukan. Han måste vara af börd, ty annars rifves han ned af de fullblodiga. Hvem som än utses till friherre v. S:s efterträdare, så måste han bereda sig på många obehag, äfven derföre att denne så lyckligt undgått dem, ty allmänheten kan ju icke i evighet vara belåten, och minst skola dessa Åkonstdomare blitva det, hvars styrka och fröjd ligga i den godtyckliga kritiken. De personer som här förmente att Sveriges intressen icke blifvit lika så väl som Norges representerade i den beslutade Unionskomiten, skola antagligen vara särdeles nöjda dermed, att den främste ledamoten i samma komit från norsk sida troligen uteblifver. Statsrådet Lange, som länge varit sjuklig, har afsagt sig ledamotsplatsen i komiten, der han skulle fungerat som den ene ordföranden. Läkarne hafva förbjudit honom att företaga den långa resan, och det mödosamma arbetet här. Hans uteblifvande är emellertid onekligen en stor förlust, enär hr Lange ej blott är en utmärkt sakkunnig man, utan derjemte både skarpsinnig och human, med stort anseende i Norge för sin i alla hänseenden redbara karakter, och hans unionsvänliga grundsatser äro allmänt kända. Den i Aftonbladet intagna uppsatsen Samhället sjukt, hvilken nu gör sin rond genom landsortspressen, har mottagits med blandade känslor. Det förefaller mig obestridligt att vida mera slående bevis på samhällets sjuklighet kunnat anföras än de som i artikeln förekomma. Jag tror att de som värst skrika mot uppsatsen, tänka på samma sätt, och att det just är af denna anledning, som man skriker så förfärligt. För denna åsigt har jag trott mig vinna stöd i ett taktum, som alls icke framhållits. Sedan stadsmäklaren Holms stat blef till rådhusrätten ingifven och för en hvar tillgänglig, föll en spekulant på den iden att genom tryck offentliggöra förteckningen på hr Holms talrika borgenärer. Åtgärden klandrades öfverljudt, men aldra värst af dem som; egde skulder till hr Holm, och hvilka för ingen del ville blifva för allmänheten presenterade. — Förhållandet är nu precist lika med afseende på behandlingen af samhällets sjuklighetssymptomer. Patienterna vilja alls icke bli för allmänheten presenterade, hvilken aldra minst skänker dem sitt deltagande. Häromdagen afled härstädes f. d. landshöfdingen grefve Horn. Under sin kraftfullare ålder tillhörde han riddarhusoppositionen och ställde sig på samma linie med grefve Anckarsvärd. Sedermera bröt han med oppositionen, -hoppade ur ringen, upptogs till nåder af Carl Johan och befordrades till landshöfding i Stockholms län, der han för sitt ytterst despotiska lefverne gjorde sig allt annat än älskad, och erhöll slutligen utan föregången ansökan afsked, i anledning af klagomål som hans egen landskamrer mot honom anstälde. Derefter bröts den starke mannens krafter allt mera, och under de sista tio åren blef han lam i hela nedra delen af kroppen samt derefter både blind och döf. De sista åren utgjorde hans enda sysselsättning — att lägga patience. Huru var det möjligt, frågar ni måhända. Jo, dermed tillgick så, att han, som lyckligtvis bibehöll ex själsegenskap oförminskad — nemligen minnet — hade klippt vissa kuriösa, endast af honom begripliga hack i hvarje kort, hvarigenom han medelst känslen kunde urskilja hvarje sådant såväl till färg som valör. Utläggningen at en sådan patience fordrade stor själsansträngning och mycken tid; men derunder skredo timmarne fram, och så tillbringade han flera år, vårdad af en öm dotter, som för honom uppoffrade alla lifvets yttre fröjder. Det hvilande representationsförslaget har redan framkallat 3:ne motskrifter, oberäknadt den redan förut af mig omtalta, som expeditionssekreteraren Ringborg utgifvit och hvilken allenast ur psykologisk synpunkt är märklig. Den ena skriften — hvars rubrik är Satser angående det hvilande förslaget till