Göteborgsposten – 13 april 1865, sida 1

spetsen al Mauvepins virja färdig att intränga i hans strupe, så gjorde han ej en enda rörelse, och det enda på hela hans person som ej var alldeles orörligt var blicken, med hvilken han försökte inverka på sin besegrare. Mauvepin resonnerade inom sig så här: — Denne man har kanhända medbrottslingar som skola komma till hans hjelp ... Jag har ej tid, hvarken att parlamentera eller förmå honom köpa sitt lif med en fullständig underkastelse. Jag vet väl att det alltid är grymt att döda en menniska ... men då man ej kan handla på annat sätt ... Mauvcpin tryckte foten starkare mot den föregifne munkens bröst, stötte in sin värja, och munken hade ej tid att uppgifva ett rop ... Mauvcpin kände några konvulsiviska ryckningar under sin fot, munken fistade på honom sin hatfulla blick, efter några ögonblick blef denna blick allt mattare och slutligen slocknade den helt och hället — Den der är då riktigt död, sade Mauvepin. Han lutade sig nu öfver Jacquot. Jacquot var ej död, han andades ännu. Mauvepin tog honom vid armen och satte honom emot väggen. Jacquot betraktade Mauvepin och kände igen honom. — Om du ej dör af min värjstöt, sade Mauvepin, skall du en gång få berätta mig hvad som tilldragit sig här före min ankomst. Han lemnade munken och gick fram till konungen. Henrik sof lugnt; hans andedrägt var till och med något bullrande. (Forts.)