Göteborgsposten – 13 april 1865, sida 1

åter såsom lyktgubbar; men som jag har den oturen att vara mycket närsynt, hade jag åtminstone icke synnerlig nytta deraf. Rundt omkring var det mörkt, och de der lyktgubbarne gjorde mig ingen annan nytta än att för ett ögonblick låta någon fantastisk figur sväfva förbi min blick, och så var det lika svart igen. Jag kände mig noga för med min käpp för att ej komma af sjången, som förde oss allt längre och längre in. För ötrigt vägleddes jag af dofva menniskoröster der längst bort och det allt skarpare och skarpare slamret af borrarne. Ett ögonblick var det riktigt på tok, ty då voro lyktgubbarne så alltför beskedliga och dansade äfven inunder mig. Det var i det nedra galleriet, ty tunneln spränges i två gallerier, det ena öfver det andra. Tänk om du skulle ramla ned der, var den första föreställningen vid åsynen derat; men jag klef dristeliga på, och snart måste jag klättra uppför en tvärbrant,hvarpå jag stod framför väggen, der man höll på att borra sig in i bergets inelfvor. Man höll just nu på att ladda, och det blef allt färre och färre ljus omkring oss, ty så snart man skall skjuta, tår naturligtvis ej något ljus finnas tändt, och gutta-percha-slangen, genom hvilken gasen ledes längst in, måste dessförinnan skaffas undan. Vi fingo nu icke se mycket af arbetet, men då jag och en till yttrade vår önskan att få höra skotten här inne, invisades viien träkur, som är uppförd för tändarnes räkning och är så trång, att jag måste taga af mig hatten och lika fullt luta mig ned. Krutdurken hade jag alldeles bakom mig och framför mig stodo de tre tändarne med sina ljus. Och så började det smälla och braka rundt omkring mig; för hvarje skott fick jag mig en rätt duktig puff i nacken, af luftdraget förstås; stenarne smattrade på träkurens tak och väggar, som om det skulle förarga dem att se sig hindrade srån att tillsoga något ondt åt ljusets barn, som ej hade något att göra der nere i dvärgarnes ech svartalfernas rike. Det var en ståtlig salut, värdig till och med en imperator, en åska, som sjelfva tropikerna icke hade behöft blygas för. Ändtligen var det slut, och vi stego ut ur vår trånga kabyss. Framför mig såg jag blott ett tjockt, blågrått rökmoln, genom hvilket mitt öga åtminstone icke kunde urskilja ett enda bestämdt föremål; förut hade jag sett den ljusa dagöppningen längst bort, der de små menniskorna gingo och pysslade, nu såg jag ej handen för ögonen. Det var att trefva mig fram, så godt jag kunde; snart var jag också lyckligt utför den lilla branten, och sedan gick det raskt framåt. En liten stund efter det vi kommit ut ur öppningen, fanns ej den ringaste rök qvar inne i tunneln. En lokomobil, som står vid ingången dit och som får tjenstgöra till många ändamål, hade satt en fläkta i rörelse och gjort det fritt. Vi voro nu snart ute i solskenet igen; men nog skall jag snart dit ned en gång till för att se på arbetet. Om mitt bref ej redan blifvit så långt, skulle jag vara frestad att tala något om de ofantliga svårigheter, som äro förenade med sammanbindningsbanans anläggning. Kanske blifver det tillfälle dertill en annan gång. När arbetet blifver färdigt, kan emellertid löjtnant Unge, arbetschefen, säga, att han utfört ett storverk, uttänkt visserligen af en annan, men utarbetadt af honom. Horatio.