Göteborgsposten – 13 april 1865, sida 1

— 1. liten trädgård för att göra det så trefligt som möjligt åt sig der ute midt i hafvet. Förlåt denna helt apropos gjorda utflykt till Sehlstedt; men när Jag. kommer att tänka på Sandhamn, har jag svårt för att undvika att göra ett besök hos den glade skalden der borta. Skola vi kanske styra vår kosa till en annan trakt? Till tunneln måhända? En dag i förra veckan, just en sådan der solskensdag som i går, fastän ej fullt så varm, beslöt. vi några stycken att, försedda med våra inträdeskort, göra ett besök i underjorden. Vi hade den lyckan att trätfa på arbetschefen, löjtnant Unge, som med den förekommande artighet han alltid visar besökande, gick oss tillhanda med upplysningar. Vi gingo först in för att se de arbeten, som pågå närmast Stadsgården, och kommo genom en port in på en stor gård med upplag af syllar och en smedja, som man alltid tår se i gång, der något jernvägsarbete förehafves. Vi betunno oss snart midt framför tunnelingängen på denna sida. Här börjar den under ett stort hus, det s. k. Fengerska vid Mariegatan. Man ser ett stort präktigt granithvalf at ofantliga stenblock, vägande ända till 17 skeppund, uppbära nästan hela långsidan at det höga huset, och längre in ett annat dylikt hvalf, som gör samma tjenst åt den andra väggen. På dessa begge hvalt hvilar nu hela huset, sedan sjeltva grunden, som ursprungligen hvilade på klippan, hvilken nu skall nedsprängas till 10 å 15 sots djup, borttagits. Detta arbete måste hatva varit förenadt med ofantliga svårigheter. Man fick spränga ned brunnar i sjelfva berget så djupt som de s.k. vederlagen skulle nedläggas, botten renhöggs, så att den bildade ett horisontelt plan och här nedlades första hvalsstenen och tillmurades bakom. Sedan röjdes rum för den derpå hvilande andra hvaltstenen, som lika noggrannt tillmurades, och så vidare, till dess hela hvalfvet var färdigt. Man kunde icke begagna kran här för att hissa upp jetteblocken, dertill var utrymmet alldeles för trångt, utan fick ändock passa in dem så godt man kunde. När man stiger inunder hvalfven, ser man der innanför några karlar med sina borrar i full verksamhet för att spränga sig in i berget och möta dem som komma från södra sidan. Härmed är dock icke allt gjordt åt Stadsgårdssidan; ty för att komma in till jernvågen, som skall planeras för jernvägens räkning, måste man dessutom bryta sig väg under Bryggarcosietetens hus vid Brunnsbacken, der källaren Pelikan är belägen. När således bantåget kommer ut genom den stora tunneln får passageraren se en liten glimt af staden, så blifver det mörkt en stund till, och derpå kommer han ut på Mälaren och har helt oförmodadt hela den stora bassinen, kring hvilken staden höjer sig, framtör sina blickar. Det bör komma att taga sig bra ut, detta skådespel. Sedan vi hunnit se oss omkring här, besäfvo vi oss till södra stationshuset, i hvars närhet man har nedgången till tunneln på den sidan. Här mötes ögat af långa rader af större eller mindre sten som blifvit utsprängd der nere och sedan forslats upp för att användas till sjelfva banvallen. Lif och rörelse visa sig ötverallt. Vi gingo fram till öppningen af schaktet, som är temligen stor och när vi här tittade ned, sågo vi ett mörkt hål, som sträckte sig djupt inåt, hvarifrån vi hörde ett oupphörligt, om ock något aflägset slammer af borrar. För att komma ned kan man antingen gå utför en bred och beqväm trappa af trä eller ock låter man sig nedhissas i en särskildt inrättad stol, alldeles som i en grufva. Öppningen är visserligen blott 35 tot djup, men sdet förefaller dock eget nog att så der sväfva I midt i luften, under känslan af att om kettingen, som bär upp stolen, brister, så kan man ögonblicket derefter vara förvandlad till litet mos. Vi kommo emellertid lyckligt ned och begåfvo oss genast in i schaktet, ty det skulle skjuta snart. Man måste här gå på några utlagda bräder, och vi hade icke kommit långt in förrän det blef helt mörkt omkring oss. Väl syntes här och der några gaslågor långt inne, guppande fram och