Göteborgsposten – 13 april 1865, sida 1

tror jag icke jag sett er någonstädes; i Blois hanhända .. i sällskap med hans höghet hertigen af Guise ... Ah! ni är träffad, är det icke sa? Munken utstötte ett skri af raseri. — Det är ingenting, sade han i det han gjorde ett utfall hvilket Mauvepin parerade. — Ni ville sålunda döda konungen, min bästa horre? fortfor narren, eller snarare låta döda honom? Ahl! men lyckligtvis kom jag i tid. — Åh! tror ni det? hånade den föregifne munken, men jag tror ni kom för sent, min unge herre. Plötsligt drog han ihop sig, likt en katt som ämnar göra ett språng, gled under Mauvepins värja och gaf honom en stöt i sidan med sin dolk. Men Mauvepin skulle ej dö denna gång. Spännet på hans gördel parerade stöten; dolken gled åt sidan mot det polerade stålet och ref sönder jackan men inträngde ej i köttet. I samma ögonblick använde Mauvepin sin värja som en hammare och applicerade med denna ett så kraftfullt slag på munkens hufvud, att denne nedföll helt bedöfvad. Mauvepin satte foten på hans bröst och spetsen af sin värja mot hans strupe. Derefter betraktade han konungen. Henrik III sof alltjemt. Mauvepin började nu öfverlägga under det han ömsom betraktade den sofvande konungen, ömsom munken Jacquot som qvalfullt vred sig i en stor pöl af blod. Beträffande munken, som till hälften qväfd kände