Göteborgsposten – 13 april 1865, sida 1

———— hvad stund som helst lägga ut sina och nymålade. IIuru fort det kan gå med en dugtig sydvestvind bevisas deraf att den stora Nämdösjärden, norrom Dalarö, der våra tyska ångbåtar skola passera, ena dagen kunde befaras med släde och den följande var fri från is, så att lotsar som skulle till Stockholm, måste ro öfver den. Från sjelfva Sandhamn omtalas att hafvet der börjar blifva fritt. Sandhamn är en ort, som säkert icke många af mina läsare känna till, om icke par renommå6 och kanske derför att de hört det omtalas såsom den älsklige skalden Elias Sehlstedts vistelseort. Ja, der borta på klippan, längst ute i hafvet och under vissa tider på året så godt som utan all beröring med den öfriga verlden, på ett ställe mera än något, skulle man tycka, egnadt att göra menniskan melankoliskt stämd, har han sitt hem och derifrån utsänder han öfver landet sina glada visor, som andas en sådan kärlek will litvet och naturen. Ingen som ej vet det skulle väl kunna tro, att de komma från en person, som på långliga tider icke har annat sällskap än några kärfva lotsar tillika med yrande stormar och de skränande hatståglarne, tilldess det behagar äfven dem att draga sin kos. Numera bor dock Sehlstedt vanligtvis i hufvudstaden om vintrarne, d. v. s. halfva December samt Januari och Februari månader. Sedan får han åter flyta ut till sin aflägsna ö för att passa på, så snart det blifver ringaste öppet vatten, så att någon liten båt kan komma in; ty S. är tullforvaltare på stället. Så skedde ätven i år. För fem eller sex veckor sedan begaf han sig redan at härifrån med sin familj för att vara på sin post. Några dagar före hans afresa voro vi några vänner tillsammans med honom och han talade om sin ställning der ute. Det var ej något tretligt lif. Ni må tro, mitt herrskap, att det ej finns några vägar der ute på ön. Väl kunna snödrifvorna vara alnshöga och mera till kanske; men ingen bryr sig om att skotta undan dem, utan lotsarne pulsa sig fram ändock i sina höga sjömansstöflor. Då har vår Sehlstedt ingen annan promenadplats än den långa förstugan, som går tvärs igenom manbyggnaden, och der vandrar han fram och tillbaka, ofta under två, tre timmar, med pipan i mun. Att detta kan blifva enformigt nog, finner man lätt. Den öfriga delen af dagen upptages af att skrifva och läsa, och så får tiden gå, tillsdess det blitver öppet vatten, och de första fartygen hinna anlända. Då blifver det lif och rörelse på Sandhamn, och under långa tider är det icke lönt att klaga öfver sysslolöshet. Fartyg komma och fartyg gå, och med dem alla skall Sehlstedt tala ett par ord, på tjenstens vägnar, om icke annat. Det är nu knappt tid att skrifva den ringaste lilla visstump om vårens behag, fiskrarnes sånger, fågelqvitter och de utsprickande löfven. Ty Sandhamn är dock icke så flackt, att det icke eger sin lilla skog: sjutton hela träd, tror jag det var, och dem har företrädaren planterat och Sehlstedt fick ganska riktigt köpa dem, då han tillträdde platsen. Hösten med sina evinnerliga stormar och sin stärdigt gråa himmel lärer vara svårast att uthärda, och ingen må undra, att S. numera önskar komma derifrån och på gamla dagar få en lugnare plats. Sehlstedts närmaste grannar förutom lotsarne äro dock ännu värre lottade. Det är fyrvaktarne på Korsö och Grönskärs fyrar, den förra 1(,, den senare 1 mil ute i hafvet. På Sandhamn kan man åtminstone röra sig fritt och göra huru långa promenader som helst; men på dessa klippor riskerar man att blifva dragen ned i hafvet, om man tittar ut ett stycke, då det faller vågorna in att allt för våldsamt smeka dess branter. Grönskärs styrvaktare bor icke på samma klippa, der tysren står, utan på en liten närbelägen holme, som märkvärdigt nog är af naturen alldeles skogbeväxt och der den nuvarande innehalsvaren — han heter Afsån och har förut härdat sig vid hafvet, då han förde postbåtarne I mellan Grisslehamn och Åland — anlagt en