Göteborgsposten – 13 april 1865, sida 1

Manvepin skulle dock ej så hastigt bli herre öfver bataljfältet, ty så snart Jacquot fallit steg munken fram ur den yra der han tills detta ögonblick hållit sig undangömd, grep den värja som fallit ur Jacquots händer och rusade på Mauvepin. — Aha! sade narren, de äro två. Munken hade lagt al sig sin kåpa, uppvikit sina skjortärmar och genast ställt sig en garde på ett sätt som öf, vertygade Mauvepin att han skulle få att göra med er person som var van att handtera vapen. i — En falsk munk! sade han, korsande sin värja mec sin motständares. Den föregifne munken anföll narren ursinnigt, mer den senare parerade skickligt. Å Och för öfrigt kände Mauvepin att det i detta ögon blick ej var hans eget lif, utan konungens af Frankrike som han försvarade. Till hvad pris som helst måste han döda sin mot ståndare; dorföre sökte han bibehålla hela sin kallblodig het och detta ansåg han utan tvifvel skulle lyckas bittr derigenom att han, likt Homeri hjeltar, började håna sir fiende under det han utbytte stötar med honom. — Det är tydligt, sade han, att det ej är i ert klo ster ni lärt er bli en så skicklig fäktare, min bästa herre Munken skummade af raseri, men svarade intet uta gjorde allt kraftigare ansträngningar att träffa sin mot ståndare. Mauvopin fortfor: — Ni är en man af svärdet, och Gud förlåte mig