Göteborgsposten – 13 april 1865, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 10 April. Nu kan det vara tid att börja lefva upp på nytt. Solen lyser så varmt och uppfriskande öfver stad och land, gatorna — de större och mera trafikerande nemligen — äro torra och rena som om vi vore midt i sommaren, isarne tyckas vilja taga afsked af oss för den här gånsen, och af snön se vi snart icke qvar annat än den grådaskiga materia, som antyder att den varit halver, samt några hvita plättar här och der på Skinnarviksbergen. Menniskorna ötvergifva alltmera och mera sina iden och begikea sig ut i stora skaror för att sola sig. I går hade vi ända till 10 grader varmt med det allra grannaste solsken på dagen, som lockade ut en menniskomassa, större än vi sett allt sedan förra årets så vackra vårdagar. Ötverallt, på Norrbro, våra många torg, långt bort på malmarne strömmade den ena flocken tram och den andra tillbaka. På Djurgården hvimlade det af promenerande och ckipager (hyrkuskförstås), och de respektive schweitzerioch värdshusegarne gjorde en god marknad. Wilhelm Davidson gick omkring med småleendet på läpparne, granskande sina tappra skaror af vaktmästare och gargoner, som soro fram och åter med tallrikar och buteljer, många buteljer ; och Eckert på Novilla gnuggade händerna af förnöjelse för hvarje nytt sällskap, som kom och offrade sina 25-ören, sak samma om de fingo någon valuta för sina slantar eller ej. Begge hoppas de nu få taga igen hvad de förlorade under förra årets för utflykter, om än icke längre än till Djurgården, särdeles ogynnsamma vår. En sådan dag som i går företer Stockholm verkligen en liflig anblick. Hvar och en ser glad ut och tyckes likasom hemta nytt lif. Man andas lättare, man kastar alla slags bekymmer från sig och hängifver sig för ett ögonblick helt och hållet åt det förtöriska, ofta lika hastigt omintetgjorda hoppet: nu är det vär! Ja, man börjar verkligen på allvar hoppas, att vi snart skola få vår. Man tycker att det icke vore mera än i sin ordning att tå en sådan belöning för den bistra vinter, som vi haft att uthärda. På många år hafva vi icke upplefvat en så barsk vinter som i år, och om jag ansåg mig ega skäl att i början af året klaga öfver den totala bristen på just det som utlänningarne eljest behaga förklara för vårt lands mest karakteristiska egenskap, så fingo vi sedermera så mycket kännbarare lära oss, att Boreas icke alltid är att leka med. IIan släppte ut sina värsta tjensteandar och lät oss ötverhöljas al alla sina attributer. Så mycket tacksammare äro vi också för att allt nu är öfver. Det kan väl hända, att vi bedraga oss en gång, och att den barske herren gör oss ännu en påhelsning, men det bör dock icke kunna blifva mera än en fransysk visit. Ett bland de temligen osvikliga tecknen för vårens snara annalkande är, att hästar och kärror med gatuis och orenlighet gå till botten vid vära kajer, der det egentligen blott var meningen att utkasta kärrans sjelfva innehåll, — det för våra vederbörande vanliga systemet för våra hamnars upprensning, oförklarligt för alla andra menniskor. Första gången en häst sålunda ramlar baklänges, neddragen af sin kärra, och sålunda befrias från åkarkampens hårda lott, omtalas det i tidningarne; sedan sker det så ofta, att ingen vidare br ryr sig derom. Ett annat tecken, ännu tydligare, är att polisen här och-der på stränderna uppsätter svarta taflor med Åvarning för svag is, naturligtvis sedan en hop menniskor gått ned sig. Det är dock bra att det finnes några sådana der upposkrande samhälls medlemmar, ty eljest kommo väl ej varningstaflorna upp förr än all is vore försvunnen Det behöls något, skall jag säga, för att väcks vår polis. Blåsipporna knoppas redan ute våra lunder, från skärgården kommer den en: underrättelsen efter den andra, och nu kar jag på fullt allvar säga att våra sjökaptenei begifva sig ut dagligen för att se om sin: skutor, att de må kunna vara färdiga att —!:— TEE EET RELEASE RR