Göteborgsposten – 7 april 1865, sida 1

8G80TRBORG, D. F. BONRNIEKB ÖUAIHTVRÄTH41-. sebergaslägten, fört krig emot Folkungarne och derunder sörlorat nästan all sin egendom och dertill sina tre söner, som stupat vid hans sida. Sådant kräfver hämnd, och derföre kan den obetydlige väpnaren ej få en så skon skatt, utan bemötes med hån i trots af sin ädla gerning. Väpnaren går, men lofvar att snart återkomma och uppfylla de äskade vilkoren, fadren förmanar sin dotter, befaller henne glömma sin oförnuftiga kärlek och tillsäger henne att kredensa honom en bägare öl. Hon rustar bordet i ordning, men derunder börjar gamle Björn att brumma på ett förskräckligt sätt, förehåller sin herre hans hårdhet och säger honom rent ut, hvad det är för dåliga motiver, som förmått honom till att köra väpnaren på dörren. Det är en ypperlig scen hr II. här gifver og8: de begge gamla stridsbröderna, som utstått så mången evår dust tillsammans och kanske räddat hvarandras lif, de enda som stannat qvar vid hvarandras sida såsom oskiljaktiga vänner, komma nu i sådant kif om en sak, der det gäller husbondens enda dotters hela framtid och der tienaren har rätt mot riddaren, att den senare vill jaga äfven sin vän ur huset. Begge äro de envise, stytsinte och hårdnackade, ingen vill gitva med sig; då kommer skön jungfrun, föremålet för tvisten, offret för fadrens hämndbegär, och försonar med sina vänliga ord de begge gubbarne, som lätt glömma sin vrede vid den med skummande öl fyllda bägaren och vid hoppet att en mickel eller en jösse kunnat fastna i de utlagda snarorna. bå de begge gått ut, öppnar Sigrid sitt hjerta för modren, men lofvar att bära sin sorg med modigt hjerta; hon söker äfven tröst hos Björns dotter Inga (m:ll Dahlqvist), som sjunger för henne en folkvisa — i förbigående sagdt, var detta en ny sida af mill D:s konstnärsförmåga, och profvet belönades med en applåd —; men det går just icke bra dermed, ty Inga är ej så lycklig sjelf. Fader Björn kan nog vara bra att predika för andra om deras hårdhet; men han är dock ej för god sjelf, ty om dotterns kärlek till pennfäktaren Sune, Bengt lagmans skrifvare (hr Callmen), vill han icke alls höra talas; nej, en karl som kan sköta svärdet, skall det vura! Ingrid går upp på sitt rum, sör att i ensligheten samla krafter, då en stund derefter Wreta klosters prior Botvid (hr Broman) inträder och, sedan han fått höra hvad som händt, förbereder de återvändande männen på att de, innan de tro, skola få se den der väpnaren återkomma och att riddar Knut nog skall gifva honom sin dotter på Bengt lagmans förord. Omöjligt, menar riddaren och sätter upp sin stora glänsande silfverbägare, ett minne från bättre dagar, mot en relik från helga grafven på att han skall få rätt. Men priorn tyckes veta mer än någon tror. Knappt är vadet uppgjordt, så inträder Bengts stallare, Kol Tynneson (hr Hansson), och beder riddaren om lejd för sin herre. Detta lofvas, och det blifver brådtom i stugan. Väl ar riddaren fattig och kan ej nu visa sig med den glans som fordom; men så ståtligt man kan, skall man dock visa sig, derför riddarmanteln på, svärdet vid sidan och baretten på hufvudet, och sedan sätter man sig i högsätet med Bitt husfolk omkring sig, och nu må Bengt lagman träda in. Och in träder han ätven med sitt följe. Samtalet börjar, men när värdfolket skådar upp, igenkänna de i Bengt lagman väpnaren, som nyss förut fått ett så snöpligt afslag. Nå, det har läsaren naturligtvis redan gissat. Här blef öfverraskningen stor. Rik och mäktig var friaren således redan, en riddare äfven; skulle han också kunna gifva Knut Algotson hämnd på Birger Jarl, mot hvilken hans bat egentligen var koncentreradt? Ja, ty Birger hade nyss förut tillskrifvit sin broder Bengt och tillsagt honom, att han ut