Göteborgsposten – 7 april 1865, sida 1

sett åt honom en brud, dottern till Ivar Blå kanske den mäktigaste mannen i Svealand. Om Bengt här bröte mot sin broders vilja, omintetgjorde hans äregiriga planer och gille sig med en annan, då skulle jarlen blifva mäkta vred, och han, Knut Algotson skulle vara or saken dertill och få hämnd för lidna oförrätter. Han gnuggar sina händer af förnöjelse vd tanken härpå och samtycker till gittermålet. Bröllopet skall snart stå. Om jag varit väl utförlig med denna akt, så må det hafva sin förklaring deri, att man genom den får en fullkomlig inblick i alla ae motiver, som betinga det följande. Jag ken också derför vara kortare i framställningen af de tre öfriga akterna. I den andra akten b:finna vi ose i Bengt lagmans riddarsal på det straxt intill Knut Algotsons hem belägna UItåsa. Alla tillrustningar äro gjorda för att emot taga det från kyrkan vantade hbröllopståget. Att det dock icke skall komma att gå så lugat till, derpå förberedes man at ett samtal mellan Kol Tyvnesonv och skrifvaren Sune, som ser olycksbådande förebud i de digra molnen, hvilka skocka sig och hota att fördunkla 80len på sjeltva bröllopsdagen. Ållt missljud skingras dock af tonerna af skallmejor och andra pipor, som bebåda det annalkande tåget. Detta inträder också, och vi blifva vittne till ett gammaldags bröllop med mat och dryck och dans och lekar, fröjd och gamman hos alla. Midt under glädjen slår dock molnet ned, i skepnad af Härved Boson (br Finmanson), Birgers och Bengts svåger, som på den törres vägnar kommer att utgjuta alla vredens skålar öfver detta bröllop, som korsar hans planer, och skänker paret den bekanta kappan at dyrbart gyllene tyg, men med ena hältten af groft vadmal. Han slutar med att säga, att om Bengt vill hafva sin stränge broders förlåtelse, skall han genast låta påfven upplösa sitt nyss ingångna äktenskap och rätta sig etter hans vilja. Sedan han aflägsnat sig och äfven gästerna förmåtts att skingra sig i de andra gemaken, kommer en scen, som utgör en af glanspunkterna i stycket. Det är da Sigrid vill af kärlek förmå sin make att uppfylla brodrens vilja och icke kasta från sig sin sköna framtid, och då Bengt med kärlekens hela styrka sätter sig upp mot dylika tankar, skattande sin sköna brud och den lycka hon skall skänka honom framtör all annan lycka. Den scenen kan ej beskrilvas. Den skall ses eller läsas, Allt nog, Sigrid får gifva med sig och behålla sin glädje, och man besluter trotsa jarlen. Priorn hittar dock på ett sätt att på ett bildligt sätt låta denne veta, hvad för qvinna hans unga svägerska är, och råder Bengt att på vadmalshälften sömma så mycket guld, perlor och äkta stenar, att den blifver dyrbarare än den andra hälften. Och under det detta pågår, nedgår ridån. Den tredje akten flyttar oss till Bjellbo gård, Birger Jarls (hr Dahlqvist) eget hem. Vi finna honom vred öfver broderns djorshet att våga sätta sig upp mot hans vilja, under det hans gemål, drottning Mechthild (fru Swartz) söker att blidka honom, men hans syster deremot, Magnhild (m:ll Sandberg), Härved Bosons hustru, en stolt och dessutom svartsjuk qvinna, söker underblåsa vreden. Härved återkommer och låter Birger veta broderns svar, att ingen verldslig makt förmår bryta hvad kyrkan en gång sammanknutit, samt tillägger sjelf, att sådant värf som att håna och förolämpa en oskyldig qvinna vill han ej underkasta sig en gång till. Detta är ej egnadt att stilla det uppbrusande sinnet. Men värst blifver det dock, när Kol Tynneson kommer och på sin herres, Bengt Lagmans vägnar återlemnar kappan, dock nu förändrad så som sagan förtäljer. Nu svallar vreden först riktigt öfver, jarlens häst skall genast sadlas och han rider