Göteborgsposten – 6 april 1865, sida 1

Om ers majestät ej glömt mig, må han följa min page. — Pardieu! utbrast konungen, jag går dit. — Ensam? sade Mauvepin. — Nej, i ditt sällskap. Konungen befallde fram sin kappa och sin värja samt tillade: — Låtom oss försöka att lemna slottet med så litet uppseende som möjligt, såsom om vi vore två simpla adelsmän. Tio minuter senare trampade konungen och Mauvepin de illa stenlagda gatorna i den lilla staden, beledsagade af Sraphin, page hos den dam som Henrik III kallade den sköna okända. Pagen gick förut; Henrik III och Mauvepin följde honom. Hos denne monark, med sitt fantastiska och ojemna lynne, voro reaktionerna hastiga. Ifrån att nyss ha varit dyster ända till förtviflan var han nu vid den glädtigaste sinnesstämning i verlden. Henrik hade erfarit en känsla af på en gång smärta och förskräckelse då han såg sin broders lik; racehögmod och fruktan för döden för egen räkning voro dock de förherrskande elementerna i denna känsla. Mauvepins goda lynne hade förjagat hans dysterhet, och genom ankomsten af pagen från den sköna okända blef denna dysterhet förvandlad till glädje. — Vet du, yttrade han till Mauvepin, jag känner