Göteborgsposten – 6 april 1865, sida 1

gen kan i mera framstående grad ega några sor polisen oumbärliga egenskaper, såsom att spela angifvare, till hvilket ädla kall förordningen så öppet och utan alla betänkligheter uppmanar? Eller äro möjligen vissa trakter mera utmärkande i den vägen? Men det är icke ensamt detta, som i dagarne sätter stockholmarne på understol; det värsta at alltsammans är kanske det der stadgandet, att här ålagda anmälningar skola görag icke blott vid slyttningstider eller för rosande, som besöka hutvudstaden, utan att de ärven skola ske tör dem, som mot eller utan betalning tå husrum. Se, här undra alla menniskor och jag undrar aldra mest. Hvilken tidsbegränsning göres här? Är det meningen, att om man erbjuder en bekant husrum sfor natten, man då skall anmäla detta jemte personens ålder, titel eller yrke, rätta hemvist och hvariträn han kommer? Det bLutver tråkigt nog, det. Skall då till på köpet, hvilket man kan antaga af kungörelsens lydelse, husvärden ansvara ätven for att dylika anmärkningar riktigt inlemnas, då må den onde vara husvärd och icke jag. Nå nå, jag är det icke heller; men vore jag det, så salde jag så sort som möjligt. Det tinns ett slags personer, som halva en outrotlig vana för att hvad man på ungkarlsspräket kallar kinesa. Vet mm värde susare hvad en -kines vill säga? Kanske icke. Det är icke värdt atv nar föreställa sig någon grisögd figur med skalligt hutvud, hårpiska och krokiga ben. Det är allt en äkta svensk, men med den krångliga vanan att, så snart han varit ute något, vilja ligga borta hos någon kamrat ötver natten i svullet tör att gå hem, äfven om det senare vore kortare vag. För osa vanuga hvardagsmenniekor, som framför allt annat föredraga sin egen bädd och kanske känna oss ruskiga, blott och bart för det vi på en resa t. ex. nödgas ligga på ett hotell, är detta ett högst underligt noje. Men hvad skall man göra! Menniskonaturen är så besynnerlig, och hvad som utgör ett obehag för den ena, är trefligt tör den andra. Kinesningen förskritver sig sannolikt ursprungligen trån Upsala — huru det förhåller sig i södra och vestra Sverige i denna sak har jag ej den äran at känna — och der i den 8. k. staden at evig ungdom är seden ej så besynnerlig; under ynglingaåren är man ej eå nograknad med beqvamligheten, man har visserligen under aftonen och qvällen samtalat om hvad som intresserar en för tillfället, men man har ej derför uttömt det rika förråd på tankar och känslor, som isynnerhet den tiden hafva så svårt att hålla eig inombords, eller man studerar tillsammans, eller också rent ut, man har varit ute och rumlat litet på aftonen, kanske ej så litet ändock, och man vill ätven taga restaurerings-trukosten tillsamman morgonen derpå, — hvad är det då för underligt, om den ene kamraten följer den andre hem och nöjer sig med den otta hårda soffan til: bädd och nattrocken till täcke? Nog sotver man godt den tiden. Men somliga af de glada Upsalagossarne bibehålla seden äfven sedan de blitvit män i verken i vår hufvudstad, och det är det märkvärdiga. Jag har bland mina bekanta en person, som i det tallet går utanpå de flesta, en lefnadsglad och outtröttlig nöjeta dyrkare, men det oaktadi påpasslig och nitisk i skötandet af sin tjenst. Vi sammanträffa ibland ute i verlden, och det har händt icke en, utan flere gånger, att han gått förbi sitt eget hem — endast för att kinesa hos en god vän, föredragande den obäddade soffan, något ruskig och trött på morgonen, men inom kort lika kry igen. Sådan är vanans makt!... Nåväl, gäller nu stadgandet om anmälan äfven för dylika bevis på gäst