Göteborgsposten – 6 april 1865, sida 1

till minnes allt hvad som i detta afseende blifvit aftoladt mellan dom Basile och honom. Han utbredde sig vidlyftigt öfver de minsta detaljer och tillkännagaf sin afsigt att i egen person medfölja likprocessionen. — Ty, ack! suckade han, betraktande Mauvepin, jag är ju nu den siste af min ätt! ... — Buh! sade Mauvepin, om ers majestät kunde återfå de goda iagifvelser ers majestät hade i går och i dag på morgonen ... — Hvilka ingifvelser? — Skulle jag våga parera hvad som helst på att vi sex år härefter skulle ha ett halft dussin små Valois, som med tiden skulle bli stora. Konungen suckade ånyo, men han åt med bättre aptit. Så småningom blefvo hans tankar mindre sorgsna. — Ah! pardieu! utbrast han, jag glömde min okända... — Det är just i afton ers majestät bör få nyheter från henne ... — Alldeles. Man lyfte undan ett dörrförhänge i ändan af salen, och konungen gjorde en åtbörd af glad öfverraskning. En page hade inträdt, och konungen igenkände Seraphin. Seraphin helsade tre gånger, såsom bruket föreskref, derefter lade han en biljett på sin mössa och gick att framräcka den åt konungen i knäböjande ställning. Konungen tog biljetten, öppnado den och läste: