Göteborgsposten – 6 april 1865, sida 1

syskon, kusiner, sysslingar m. m., om jag ämnar äta min middag på hotell Rydberg eller min souper på Blå Porten, om jag tager mig en tupplur på maten eller ej, 0. 8. v. in insinitum! Särdeles angenäma utsigter har man fått härigenom, men huru intressant det än kunde vara, skall jag dock ej här inlåta mig på det principiela i frågan; det har Aftonbladet redan gjort på ett rätt förtjenstfullt sätt, och jag öfverlemnar gerna den saken åt de allvarsamma artiklarne. Eu vill jag blott tilllägga, att den ursäkten gäller ej mycket, att dylika törfattningar funnits länge och att de endast återupplitvats. Ar en författning för gammal, så läter man den sotdö, eller ännu bättre, man tager riktigt lifvet af den helt offentligt; men man försoker ej att galvanisera liket for att tå en lilsgnista i den, sådant kan stå den experimenterande dyrt nog. Men hvad säger nu Stockholm sjelft om allt detta? Jo, det är åtminstone icke svårt att få veta, ty om jag går i ett sällskap, gör en visit hos en familj eller på en källare, med ett ord hvar som helst, kan jag vara säker om att finna hr öfverståthållaren och hans förordning vara samtalsämnet. Jag behöfver alldeles icke råka i törlägenhet; om vädret är vackert eller ej, det rör mig icke; om det är trångt i salen, om det är alldeles törskräckligt varmt, om mamsell X:s eller tru Z:s eller 6refvinnan Y:s toilett är charmant eller icke visar den ringaste smak, rör mig lika livet. Jag inträder fritt och obesvärad i salongen, jag har ju förordningen att tala om. Icke ens de skönas läppar hesitera att öppna sig för ett ogillande deraf, ty om de icke sjelfva hafva pappor eller män, som äro husegare, så äro dock alltid deras hjertan öppna för medlidandet, och i hvart enda hem, det vill jag slå vad om, har denna sak varit föremål tör mera eller mindre allvarliga anmärkningar. Och hvem kan undra derpå? Allt som kränker hemmets oantastlighet skall naturligtvis väcka harm och förtrytelse. Men tänk eder allt det besvär, som häraf skall förorsakas, helst som törfattningen är så stiliserad att man måste antaga det vara polisens mening att husvärden icke tår genom ombud öfverlemna de äskade uppgifterna på polisvaktkontoret, utan måste personligen installa sig. Om nu en person har den lyckan att ega ett hus längst bort på Norr och ett annat ett stycke ut på Södermalm, så fär han sannerligen tullt upp att göra. Lyckan blir så lagom flyttningsdagarne, då han skall springa från den ena ändan af staden till den andra ett par tre gånger om dagen under tre eller fyra dagars tid, och äfven det oaktadt kan han ju aldrig vara riktigt säker på att icke nödgas plikta sina 2—15 rdr (så stora äro böterna tör försummelse af det här stadgade), ty han kan ju aldrig tullständigt kontrollera uppgitternas riktighet. T. ex. åldern: nog är det förlårligt, om en mö, som närmar sig tretiotalet, och således med hvarje dag får allt starkare fotfäste på den der kartan, ni vet, om, säger jag, hon skulle vilja göra sig några tå år yngre och dölja sin rätta ålder, som hon hittills ansett för en hemlighet mellan henne sjelf och presten, kanske äfven mantalskommissarien! Hvad kan också polisen halva för intresse af att veta huru gammal jag är eller hvar jag senast bott; se det är det besynnerligaste i saken, som jag ännu icke hört någon kunna utfundera. Kan det vara några statistiska, kanske rent af kabbalistiska beräkningar, som ligga till grund härför? Har den finurliga kåren möjligen genom sina djupa studier hittat på någon de vises sten, som säger dem, att man vid den eller den åldern har större fallenhet för den eller den olaten, det eller det brottet, eller möjliUrs