Göteborgsposten – 6 april 1865, sida 1

Enkedrottningen hade åter börjat bedja, och hennes tårar fortforo att flyta nedför hennes kinder. Konungen reste sig, och fruktan för döden bemäktigade sig honom inför detta lik. — Oh! jag qväfs här! ... sade han. Derefter lemnade han rummet, utan att någon vågade följa honom, med undantag af Mauvepin, som framdeles skulle vara lika troget vid hans sida som skuggan, och hvilken nu följde honom till de rum enkedrottningen låtit sätta i ordning för hans räkning i slottet. Konungen inneslöt sig der med Mauvepin. Det goda lynnet hade försvunnit, småleendet hade flytt från monarkens läppar, och den siste Valois hade återtagit detta dystra och bekymrade utseende som furstarne af detta hus troget lemnade hvarandra i arf. Mauvepin utdelade med låg röst några befullningar och tillsade att man skulle göra i ordning konungens supå. — Ah! sade Henrik III, jag är ej hungrig. — Ers majestät skulle dock göra väl i att äta. Konungen svarade ej, men han tillät att bordet dukades och vinerna och rätterna framsattes. Den kungliga kocken hade öfverträffat sig sjelf denna gång; rätterna spredo de angenämaste ångor i rummet. Konungen kände sig få aptit; derefter blef han törstig, och han drack. — Vi äro räddade! tänkte Mauvepin. Konungen började nu tala om den blifvande begrafningen, och Mauvepin hjelpte honom att åter draga sig