Göteborgsposten – 6 april 1865, sida 1

— DIländudt Ang u41B41l 1114 —f 11 a 716 fe Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 2 April. Gud ske lof, att Mars månad ändtligen är slut; nu kan man möjligen hafva någon förhoppning att få vara i fred för k. polisen och det ännu fruktansvärdare k. öfverståthållareembetet. Det är alldeles som om vårmånaden — en tusan så besynnerlig värmånad för ötrigt — skulle hatva en tvärtemot dess milda namn stridande, mera med dess barska och nyckfulla väsen öfverensstämmande inverkan på dessa myndigheter, den artar sig till att blifva deras hunddagar. Får man icke stryk tör det man understär sig att icke hafva reda på när det behagar hutvudstadens pöbel att skämta med polisen, utan går sin väg hem trån en bjudning eller dylikt, så får man dumma och trakasserande författningar, som åtminstone försvåra möjligheten att vid dylika obehagliga tillfällen stanna qvar hos en vän ötver natten, för att undslippa en lektion i den höga polisens system att skydda fredliga medborgares lugn och säkerhet. Naturligtvis skulle icke heller denna månad kunna förflyta utan att låta tala om sig. I dess början gatuuppträden, i dess sista dagar en förlattning, som kan komma en att tro, att höga vederbörande riktigt fått en panisk förskräckelse för de goda stockholmarne och vill så godt som sätta oss i ett slags belägringstillständ. Ordet låter svårt, och vi skynda att tillägga, att så farligt som det låter, blifver det väl ej, ty förordningen kommer att i vissa delar åtminstone helt enkelt icke esterlefvas, och vi få väl se, om polisen skall hafva mod till att göra de evinnerliga husvisitationer, som blefve nödvändiga för att tillse, om den verkligen uppsylles. Vi tro det ej, så afvite vår polis än i mycket har visat sig, kunna vi dock ej anse den vara splitter galen. Har jag spännt läsarens uppmärksamhet tillräckligt nu, eller kanske han redan af stockholmetidningarne sått erfara, hvarom sråga är och hoppar öfver resten? I hvilket fall som helst är det väl så godt att genast öfvergå till förklaringen. Saken är nemligen den, att i Thorsdags morgon — ett par dagar senare, och det hade åtminstone icke varit i den ominösa marsmånaden — öfverraskades vi i bladet af en från öfverståthållareembetet utgången kungörelse, som gat våra husvärdar det bästa beviset på att det är en verklig jemmerdal vi lefva i. Icke nog med att en husvärd skall personligen i närmaste polisvaktkontor anmäla, hvilka personer hyra bostäder hos honom och hvilka som kunna vara hos dessa inneboende, med tydligt utsatt ålder, dopoch tillnamn, titel eller yrke, rätta hemvist och orten hvarifrån de komma — hvad angår det polisen? — nej, samma formalitet skall äfven vidtagas för den, som i öfrigt mot eller utan betalning lemnar husrum åt annan person. Skulle vi nu helt enkelt lägga märke till de principer, på hvilka dessa stadganden kunde stödja sig, så kommer man genast till den konklusionen, att de ej i någon mån stå tillsammans med dem, enligt hvilka t. ex. passväsendet blitvit upphäfdt. Jag kan resa fritt i hela Sverige, utan att någonstädes behöfva dokumentera hvem jag är; men om jag skall tillbringa några dagar i hutvudstaden, då är jag genast tvungen att lemna upplysning om hvem jag är, hvad jag är, huru gammal jag är, hvarifrån jag är, hvar jag bor, ja, snart blifver det väl ätven fråga om hvart jag ämnar mig, huru mycket penningar jag har med mig, om jag är gift, har barn, föräldrar,