Göteborgsposten – 6 april 1865, sida 1

— — avänskap? Af kungörelsens ordalydelae kan man ej finna annat än al så är, ty ingen begrånsning finnes utsatt för den tid, under hvilken jag får herbergera en person. Jag hörde i går berättas, att en person, som, samma dag då kungörelsen utfärdades, hade ett spelparti hos sig, hvilket drog väl långt ut på natten, morgonen derpå mycket samvetsgranut anmälde på närmaste polisvaktkontor sina gästers namn, ålder etc. Detta var litet drift med våra vederbörande; men i allmänhet har saken väckt den största harm och öfverraskning, helst som kungörelsen anses rent af olaglig, och mången har redan beslutit att låta anklaga sig för försummelse, för att få tillfälle att gå till högre rätt och sålunda tå rättsfrågan afgjord. En af kugörelsens skarpaste skuggsidor är det stadgandet, att angifvaren får hela bötesbeloppet. Vill månne vårt öfverståthållareembete känna stockholmarne på pulsen, om det möjligen går för sig att så spioner bland dem tör ett eller annat hyggligt ändamål? Man har undrat, hvem som egentligen skulle vara upphotsmannen till denna vidunderliga kungörelse. Att döma af töregående handlingssätt kan jag åtminstone icke betvitla, att ju hr ötverstärhällaren sjelf är den sannskyldige. Det är alldeles icke första gången som baron Bildt visat prof på ett despotiskt lynne. Redan då han var lanushöfding på Gotland, utfärdade han en lörordning, enligt hvilken ingen till nationalbeväringen hörande person skulle få lemna ön utan särskildt pass af militärbefälhafvaren. Detta var helt enkelt ett törsök att införa passtvång för alla öns fullmyndige medborgare, som icke stå under krigslagarne vid andra tilltällen än då de stå under fanan. Åtgärden väckte på sin tid mycken harm. Hvarje göteborgare, som på de senare åren besokt Stockholm, känner säkerligen åtminstone till namnet Berns salong i Berzelii park. Aldrig har väl någon lokal kunnat lämpa sig till sä många heterogena ändamål som denna. När den först öppnade sina dörrar för utt par år sedan, invigdes den af hr Scbantz och hans törtjensifulla kapell, och mången hoppades då, att man ändtligen hunnit ett länge olterlängtadt mål: ett stalle der man kunde rå höra god musik för godt pris utan att hafva det så högtidligt som på teatern. För en tid drog hr Schantz också dit folk; men hvad ou orsaken var, så tog det snart slut dermed, och sedan har salongen varit upplåten till alla möjliga saker. Den ena dagen hälles föreläsning i ett eller annat veteuskapligt änine, den andra dagen bal, der demi-monden at begge könen svänger lusteliga om, den tredje uppcräder hr Schö(e)ustrom med fru — om det är den rätta Simonetta, den mycket omtalade trollqvinnan i Norden, kan jag icke säga — och törvånar allmänheten med sina stora, ovanliga och imposanta representationer, och nu senast har sallekapet Hollaubeck, under sommaren anstäldt på Mosebacke, börjat dansa på una der. Hvad vill man mer begara? Jo mojligen, att egaren till en efter vära närvarande worhållanden så vacker lokai borde göra något för att hos sig söka bibehålla en något så vär snygg publik och icke upplåta den ät nöjen, som endast locka betolkmugens drägg, den må nu vara klädd efter sista modet eller i trasor. Må ni således ursäkta er chroniqueur, att nan icke har något aw förmäla om det allra sist nämnda sällskapet. Han fick nog at br och fru Schönström med deras besynnerliga wollerier, som ej alltid ville lyckas, och deras krastprot, som kunna vara märkvärdiga nog. om de icke vore allt för osmakligt sramställua. Jag var igår afton och såg första representationen af Hedbergs länge bebådade histo