Göteborgsposten – 4 april 1865, sida 2

N. V. Gade. I ett bref från Köpenhamn till Snällposten läses följande intressanta sramställning om Nordens nu lefvande förnämste tondiktare: vpen lysande epok i musikens historia, som Joseph Haydn öppnade och som fortsattes af Mozart och Beethoven samt alla de andra stora mästarne, hvilka mer eller mindre vandrade i samma spår — denna epok tyckes nu närma sig sitt slut. Man gör måhända icke orätt i att antaga att det blifvit oss danskar beskärdt att ega den sista representanten för denna period; vi mena Niels V. Gade-. Ungefär sålunda inleddes redan för åtskilliga år sedan en biografi öfver vår store landsman; en särskilt händelse har under de sistförflutna dagarne påmint oss om hvad vi ega i honom. Vill någon följa med på denna åt minnet egnade väg? Gade är son af en instrumentmakare och pianostämmare och föddes i Köpenhamn 1817. Han fick anställning som violinist vid Kongl. teaterns kapell, och vid en ålder af ett par och tjugo år skördade han sina första lagrar som kompositör i stor skola: en prisbelönt overture, kallad Esterklang af Ossian. Nu erhöll han understöd af staten och reste till södern samt stannade först i Leipzig, vid Gewandhaus, hos Mendelsohn-Bartholdy. Han skref en symfoni och såväl denna som Ossiansouverturen utfördes i Gevandhaus med stor framgång. Efter ett kort vistande i Italien dirigerade han under hösten 18:4 Gevandhaus-konserterna i stället för Mendelsohn, som var frånvarande. Gade uppehöll sig under de följande åren beständigt i Leipzig och tillbragte sina lyckliga ungdomsår tillsammans med Mendelsohn, Robert Schumann och alla de korylfer, som strömma till denna medelpunkt för klassisk musik. Men sedan 1848 har han bott i Köpenhamn, och ehuru han erhöll den oåndligt smickrande kallelsen att ärfva Menlelsohns dirigentplats i Gevandhaus, har han likväl blifvit trogen den grundsatsen, att man är skyldig sitt sådernesland allt hvad man kan uträtta. Han lefver här i ganska tarfliga omständigheter som organist vid Holmens kyrka; en kort vid försökte han att vara kapellmästare vid Kongl. teaterns operor, men upphörde dermed, emedan det föreföll honom för besvärligt och ansträngande att genomdrifva allt hvad han såsom kapellmästare ville genomdrifva. Han är dessutom dirigent för Köpenhamns Musiksoreningoch har i denna egenskap skördat många lagrar. Hans ykte, som upprätthålles af ständiga kompositioner, har icke förringats. ehuru han lefver i denna nordiska vrå? af verlden; Svenska Muskaliska Akademien i Stockholm är långtifrån det enda utländska musiksällskap, som har hedrat honom ocb sig sjelf genom utt upptaga honom bland sina medl mmar. Många mindresfkomposi ioner har man af honom: musik till balletter, till större och mindre sanger. opean Mariotta?, kammarmusik o. 8 v. — jag vill enlast nämna tvenne de mest intagande kompositioner man kan tänka sig, framför nagon annan värdiga att utföras hvarheist tillsälle och anledning gitves deriill Det är Agnete og Havmanden samt Elverskud, stora arbeten för orkester, kör och solostämmor, lika dupa och fylliga som fina och intagande: nordiska kompositioner i de skandinaviska folksägnernas och tolksangernas anda, iklädda en upphöjd form af nutidens koust. — Anledningen till dessa fminnen var n konsert i dagarne, vid hvilken Gade med Musikförenugens medlemmar föredrog idel kompositioner af e g sjelf. Casinos stora sal var öfverfull och publiken var hänförd; o. ktadt elegansen applåderades der entnusiastiskt från början vll slut. (Den kongl. samiljen var äfven närvarande.) Tvenne nya saker utiördes en symfoni (N:o 7, i F-Un). som i synnerhet utmärke sig för en så ojemlörlig instrumentering, att endast och allenast valet af densamma kan kallas genialiskt; den andra nyheten var musiken till ett poem af normannen A. Munch, Ved Solnedgang, som var outsäglgt pittoresk och rörande. Men icke mindre kärkommen var dock den gamle bekante, ofvannämnda Elverskud-. Utom dessa kompositioners eget värde, tillkommer ytterligare kompositörens eget anförande; han är en riktig trollkarl med sin taktpinne och under hans anförande blir till och med medelmåttig musik underbart skön, änna mer en så ypperlig som den hvilken denna afton presterades. Gade har skrifvit sju stora symfonier, hv:lka knappast stå tillbaka för några andra än Beethovens. De bära vittne om en storartad fantasi, en genialitet i uppfinningen, en rikdom och skönhet i utförandet, som göra att man med lika stort nöje kan höra dem hur ofta som helst. Robert Schumann gaf honom en gang ett råd, som kan gälla tör alla stora konstnärer: börja med att hafva originalitet; men fortsätt att utbilda den så, att du blifver herre öfver den och — kastar den bort; liksom en orm måste vi byta om skinn. Otvifvelaktigt är Niels Gade i besittning af originalitet i sina kompositioner; otvifvelaktigt är han äfven så mycket herre öfver den, att den ingalunda betecknar gränserna för ett visst maner hos honom, utan snarare den utgångspunkt, från hvilken hans musa kan vidare utsträcka sin flygt. Det fanns en tid, då Robert Schumanns råd till honom var på sin plats. Han höll på att nedsjunka i nordiskhet, en töcknig romantik (a la Fosforisterna), och det var visserligen på denna bana som han skapade sin Gmolls symfoni, ett af hans yppersta arbeten, men han var, som sagdt, nära att raka in på villovägar. Allt har emellertid i detta hänseende åter blifvit ordnadt på bästa sätt; vissa tendenser (i ÅBaldurs död, ett slags — ofulländadt — oratorium) hafva för några år sedan visat spår af ett utaf Richard Wagner utöfvadt inflytande; men framtidsmusikens tvetydiga teorier