Göteborgsposten – 1 april 1865, sida 1

horistiska soiråer med linoch äggdanserskor, erom ha vi icke blifvit underkunniga, men: i förmoda att äfven de haft sin publik. Amaörernas Sångförenings vackra konsert i torsags erbjöd äfven den alltid trefliga anblicken! f en fullsatt amfiteater och första rad. Sås ar dock ingalunda varit fallet vid de repreentationer, som under veckan gifvits af tyska perasällskapet, ty om på alla andra ställen arit fullt, så har der sannerligen varit mera in betänkligt tomt, och skälet dertill torde cunna sökas deri att Zampa med Tichatschek hutvudrollen lefver i allt för friskt minne ios vår publik för att den nuvarande uppsättingen skall kunna föresalla lockande. Hrl Funck är obestridligen, hvad det yttre angår, in utmärkt ståtlig pirat, men såväl sången som spelet lemnade mycket att önska, oaktadt hr k. synbarligen nedlagt studium på sitt parti. Den eld och det sydländska, oemotståndliga sprittande lif som den förre representanten visste att nedlägga i Zampas demoniskt intagande apparition, saknades nästan totalt och bristen derpå var isynnerhet påfallande i arian: Wenn ein Mädehen mir gefällt i 2:a akten, äfvensom i den vackra duetten med Camilla i operans sista akt. Att Judinnan för 8:de eller 9:de gången oaktadt den Fallmänna begäran icke kunde draga folk, torde, i trots af hr Fischer-Achtens förträffliga utförande at Eleazars roll, icke förundra någon. Luckorna i salongen bli väl emellertid, vi vilja åtminstone hoppas det, syllda om icke förr, så när baritonisten Beck anländer. -Små grytor ha också öron och ögon med och för att tägna sagde ledamöter på små verldsborgare och borgarinnor gifver Veroniska sällskapet idag å Bloms sal en middagsrepresentation, hufvudsakligen atsedd för barnen, hvilka säkerligen skola ha mycket roligt åt dansen, negerscenerna och framför allt den skicklige kinisen Arr-Yows förvånande jonglerier och trollerier. Vi tycka oss just höra de friska, glada skrattsalvorna, tillstymmelser till applåder och de unga åskådarnes lifliga handklappningar. I samma lokal gifves på aftonen af en sextett af artilleriregementets musikkår en soir6 till förmån för s. värdshusidkaren i Marstrand S. Fagerström, hvilken för icke längesedan vid en eldsvåda förlorade snart sagdt allt hvad som ditintills bidragit till att göra hans lif lyckligt. Vid branden, då han sjelf skadades till helsan, omkom nemligen både hans hustru och svärmoder, hvarjemte hela den lösegendom som han genom mångårig sparsamhet och omtanka kunnat förskaffa sig äfven blef lågornas rof. I sanning, ett bittrare slag kan näppeligen på en gång drabba en mensklig varelse, och vi hoppas lika hjertligt som vi önska det, att menniskovännen icke undandrager sig att offra en skärf för ett så vackert ändamål. Säkerligen offrar man mången gång sin riksdaler för mindre nöje och med ojemförligt mindre inre tillfredsställelse. Vandringen mellan vaggan och grafven, den må nu ske på rosor eller törnen, är för flertalet af menniskobarnen inskränkt till 50 4 (60 år, och få äro de som hinna till hundrataslet. Inom detta samhälle lefver emellertid en medlem, som i dessa dagar hunnit till och I med ett år öfver denna ovanliga ålder, nem sligen förra lärarinnan vid Fruntimmersförenin sgens flickskola enkofru Catharina Lysell. Der vördnadesvärda gamla, som visserligen saknam en af lirvets förnämsta gåfvor, synförmågan har likväl ännu hörselsinnet qvar och kar derigenom mottaga intryck från den yttre verlåen. Minnet är naturligtvis mycket för svagadt; när man hunnit så långt på vädjo banan blir man oftast barn på nytt; men änm törmär hon mycket väl att erinra sig viss: stR A3A33 —