Göteborgsposten – 22 mars 1865, sida 1

varit med konungen; — det var tvärtom under inflytandet af en glad känsla. — Oh! denne man! sade hon i det hon betraktade Eric de Crevecoeur. — Jag slår vad, sade grefven leende, att ers höghet redan funnit ett passande sätt att framdeles använda honom. — Kanhända ... Hertiginnan slog på en klocka som stod på ett bord intill. Under tiden hade den lille munken stått och väntat i rummet utanföre. Han hade sett dom Gregoire, sin superior, gå och promenera utanför än med borgarne, än med soldaterna, än med ädlingarne. Alla dessa menniskor hade bugat sig djupt för den svartklädde mannen, dom Gregoire sjelf inberäknad. och likväl var dom Gregoire en ej obetydlig personlighet, som långt ifrån att helsa på alla menniskor tvärtom påstod att kyrkans tjenare borde hälla sina hufvaden högt uppe. Detta gjorde att den lille munken började att fundera på hos hvem han vore, och hvilken den svartklädde adelsmannen kunde vara. Han väntade nära en hel timma innan sistnämnde person åter visade sig, och under denna tid öfverlemnade han sig åt gissningar, den ena sannolikare än den andra, utan att lyckas få någon tillfredsställande lösning på gåtan,