Göteborgsposten – 22 mars 1865, sida 1

G01ITFIORKU, ff. fe BUNNIEKHB BYAR W ———j—j—ä h — iga ryttare, hvilka misstänktes för att tillhöra en af konstberidartrupperna i Turin, men som cke voro mindre lysande i sitt uppträdande eller anslående såsom ett helt. De priser som utsatts för de mest roande och fantastiska förklädningar hade synbarligen eggat upplinningsförmågan. Bland de maskerade enskilda ryttarne funnos få som voro särdeles utmärkta. Der lanns en ridande Gianduja i den tradionela trekantiga hatten och röda peruken med stång piskan, men hans drägt var ej synnerligen dyrbar, ty han red omkring i skjortan ehuru han sökte hålla så god min han kunde och älven förklarade andra personer, med omspelning pa hutvudstadens förslyttande, att han ansåg sig lycklig öfver att de lemnat honom skjortan på kroppen. Det berättas att kungen mötte honom och skakade hand med honom, hvilket i anseende till den vänskap som råder emellan båda måste ha varit tröstande för den stac:s karlen, som uppoftrat en hel del för sina slägtingar, men icke alltid funnit stor tacksamhet derför. Der fanns en individ maskerad till mulåsna och som skriade, liksom hade han variv född dertill och så naturligt att han oupphörligt narrade det djur at samma species, på hvilket han red, att göra på samma sätt. En stor låda vandrade omkring på det mest ötvernaturliga sätt och i densamma satt en skoflickare, på en trasig stöfvel, medan hans gamle hustru satt och spann. Störveln förorsakade honom mycket besvär, sade han, liksom en annan italiensk stöfvel gör tör dem som söka att få honom hel, men ihärdighet kan uträtta mycket. Der vandrade omkring en grupp af tunnor — märkta att innehålla oliver och stora som de oljfat, hvilka i Tusen, och en Natt innehöllo de fyrtio tjufvarne. Der flaxade en flock gäss och en man, ridande på en präktig kalkontupp; der fanns ätven ett träd i blomma vandrade omkring på sina rötter, samt ett orangeträd, hvars stam i anseende till den ännu kyliga väderleken var skyddadt af värmande mattor. En grupp af sex personer hade helt och hållet klädt sig i hö och liknade vandrande hövålmar. Dessa och träden sväfvade i beständig fara för vagnsoch ridhästarne, hvilka nosade på och naltsade efter dem. En tamburmajor med en tre fot hög tschako på hufvudet och en präktig med guldknapp försedd stal i handen var en mycket anslående personnage. På hans rygg voro sex trummor af olika storlekar med thy åtföljande trumpinnar fästade. Då han vred på en vef som stack fram under hans arm, sattes trumpinnarne i rörelse och slogo en liflig hvirfvel. Den mest löjliga personen af alla var dock en dam som gick på hutvudet. Ur de al en krinolin vederbörligen utspända kjolarne stucko ett par präktiga och val chanssorade fötter. Ett musslinshölje som började ungefär vid haltva vaden förtog alla anmärkningar som känslan för det passande eljest här skulle kunnat föranleda. IIufvudet var nära marken, händerna voro beklädda med hvita handskar. Figuren var kolossal, utförandet förträffligt och folket vandrade under skrattsalvor efter den maskerade. Tidigt på eftermiddagen uttågade kungliga vagnar ur slottet, och prins Amadeus, hertig af Aosta, begat sig ut på Corson. Derefter syn tes hertiginnan af Genua med dotter och son. Både prinsen och hertiginnan blefvo vördnadsfullt och hjertligt mottagna at folket. hl. 3 kom äfven konungen ut, åtföljd at prinsen at Carignan och uppvaktad af general Della Rocca. Ilan var klädd civilt och mottogs med stor vördnad, några hurrarop och allmänt hattaftagande. Att genom stort buller ådagalägga sin entusiasm ligger ej i piemontesarens karakter, hvilken likväl är vida mer att lita på än den hos andra foik som göra stort väsen af sig.