Göteborgsposten – 21 mars 1865, sida 2

— ——— —— —. — i afgrundselden och talade om att låta koka den navarresiske kättarekonungen i olja. Lothringarne förbannade helt ogeneradt konungen af Frankrike som do tilldelade alla möjliga vackra epiteter. Munken stannade ett ögonblick på tröskeln. Härifrån hörde han ömsom soldaterna, ömsom munkarne väsnas. Munkarne talade illa om konungen af Navarra, som han, Jacquot, ej kände. Soldaterna förolämpade konungen af Frankrike, som Jacquot, sedan några timmar allt för väl kände. Deraf följde att i stället för att gå och sätta sig biand munkarne, hvilket man i första ögonblicket kunnat tycka vara mest naturligt, gick Jacquot och satte sig vid soldaternas bord och inledde sitt samtal med dem med följande ord: — Det finnes iugen bland er, mina herrar, som hatar konung Henrik III så mycket som jag. — Oh! oh! utropade man från alla sidor. Vid dessa ord började munkarne lyssna liksom soldaterna. En gammal lothringare med grått skägg och dyster blick betraktade munken ett ögonblick och yttrade: — Aha! du hatar konungen af Frankrike? — Ja, sade Jacquot. Det låg en stor, bredbladig knif med skarp spets på bordet, hvarvid de suto, Denna knif bemäktigade sig Jacquot, yttrande: — Jag hatar till den grad konungen af Frankrike att om jag kunde skulle jag trycka denna knif ända till fästet i hans bröst.