Göteborgsposten – 21 mars 1865, sida 2

imerika, beskrifves på följande sätt i en utändsk tidning: — Fort Sumter synes ha vait ett fäste, som förr särdeles omhuldats af örenta staternas regering och dess anläggling börjades år 1845 samt slutade omkring io år senare. På en lågt liggande sandbank, tid två fot under vattnet äfven vid ebbtiden, mppfördes en platform af murverk, nära fyra unnland i areal och bestående af Massachuettsgranit. På denna platform voro uppförda ästets tegelmurar. Stenplatformen stod äfven vid flodtiden öfver vattnet. Tegelmurarne beäckte icke hela ytan af stenunderlaget utan n terass löpte rundtomkring desamma. De voro på några ställen sex, på andra åtta fot jocka, dock voro mellanrummen uppfyllda med nurmassa. Fästet hade skapnaden af en penagon, med points coupes och med en mycket svag och ofulländad punkt midt emot Morris Island. Murarne voro atsedda att motstå slätborrade 68-pundare, hvilka för tjugo år sedan voro det gröfsta artilleri som ansågs skola föras emot desamma, vare sig till lands eller vatten. Vid anfallet från sjösidan d. 7 April 1863, ledt af monitorn Keokuk och sex eller sju andra monitorer, visades det tydligt att murarne icke kunde motstå 15-tums bomber, men alldenstund anfallet tillbakaslogs på mindre än tvenne timmar, förblef fästets sårbarhet obekant för fienden. Det var först då i Juli 1863 Morris Island ockuperades af nordstatstrupperna och då de öppnade eld mot fästet med 100,-200och äfven 300-pundiga refflade Parrotskanoner, som långa stycken af murarne smälte bort och fästet blef en formlos massa af ruiner. Vid denna tid yttrade öfverste Harris (chefen för general Beauregards ingeniörkår) till major Stephen Elliot: Det finnes ännu en brigadgeneralsplats inom dessa gamla murar, om man blott vet huru man skall göra rättvisa åt dem. Major Elliot förvärfvade verkligen genom dem brigadgeneralsrangen, och såväl han som hans esterträdare ha inskrifvit försvaret af Fort Sumter på historiens blad. Sargadt, sönderskjutet, stympadt om dagarne, återställdes det om nätterna i försvarsskick. Medelst skans-korgar och sandsäckar reparerade dess försvarare ruinerna från gårdagen, tills fästet slutligen, stärkt genom de skurar af jernprojektiler som slungades i dessa gapande brescher, tycktes oöfvervinnerligt. Beläget blott 3,400 fot från de ofantliga mörsarne och Parrotkanonerna har fort Sumter slukat jern, liksom öknen Sahara suger in vatten. Det skulle vara fåfängt att söka beskrifva de arbeten hvilka blifvit verkställda med sanden, som på många ställen till en tjocklek af 40 tot hopats upp öfver fästets förra kasematter och tegelhvalf och i bombfria rum af nytt slag lemnat skydd åt den uttröttade och för döden ständigt utsatta garnisonen. Det är omöjligt att nu besöka fort Sumter — kanhända den mest intressanta historiska ruin i verlden — eller besöka andra fästen i grannskapet, först byggda af nakna murar, men nu omgjordade med ett tjockt lager af sand, — utan att komma till den slutsats, att de af obetäckta tegeleller granitmurar bestående sjöfästningarnes tid är förbi och att äfven ryktbara landtfästningar, sådana som Ehrenbreitstein, trots deras höga belägenhet måste beklädas med sand, innan de kunna hoppas att motstå reffladt artilleri. Vaubans gamla maxim: Utsätt ej för kanonkulor några murar, hvilka det är möjligt att betäcka med jord är nu tio gånger riktigare än på de tider han yttrade dem, och den vetenskapliga fortifikatören kan ännu i dag med fördel studera befästningarne i Lille och Valenciennes samt utveckla Vaubans system till dimensioner som motsvara nutidens förbättringar i artillerivetenskapen. Som man ser är detta erfarenheter hvilka väl äro värda att behjertas äfven af oss svenskar.