Göteborgsposten – 18 mars 1865, sida 1

— Ni har rätt, chevalier. Jag skall också genast afresa; följer ni mig? — Ers majestät vet att jag aldrig lemnar dess höga person, sade Urillon torrt. En röst hördes nu genom det öppna fönstret, yttrande: — kn almosa, om ni behagar, för de fattiga dominikanerbrödernas kloster! Denna röst lät ungdomlig och tycktes snarare komma från ett barn än en munk. Konungen, för hvilken allt som kunde för ögonblicket förströ honom var välkommet, lutade sig ut genom fönstret och såg en ung munk, ridande på en åsna, och hvilken stannat nedanför slottsmuren. Munken lyfte upp ögonen. Konungen såg en brinnande blick, ett blekt ansigte, tunna läppar och tänder, skarpa och hvita som på ett rofdjur. — Åh! en sådun otäck munk! utropade han, i det han häftigt drog sig tillbaka liksom om han i detta ögonblick kännt en mörk aning. Mauvepin intog konungens plats vid fönstret och betraktade i sin ordning munken. — Vänta! vänta! sade han, jag känner honom... det är Jacquot... God afton Jacquot... Hur är det med Buridan? Med dessa ord pekade han på den grå och svarta åsna, som munken red på. (Forts.)