Göteborgsposten – 17 mars 1865, sida 1

GOTEBORG, D. F. BONNIERS B0KIRKUq ? — —— — om ej beböfde frukta afbrott från detta håll, ullföljde oupphörligt sina egna planer. Dessa såaner ha ledt till krigets minnesvärdaste tilllragelser. Då Sherman och Johnston till en början nöttes kommande trån Chattanooga och Teniessec, trodde man ej i Europa, och kanhända cke heller i Amerika, av uÅ var någon anvan skilnad emellan deras armåer än emellan le båda Potomacarmberna. Afven nu bör man canhända tveka att tro på general Johnstons :gna uppgifter det hans trupper förhöllo sig i intal till Shermans som en till tre; men det ir ej något tvitvel underkastadt, att hans styrka var betydligt svagare an motståndarens, och denna nordstatstruppernas öfverlägsenhet ligger fröet till alla de framgängar de nyligen vunnit. Johnston kunde ej motstå Sherman på samma sätt som Lee motstod Grant, och Sherman upptäckte snart detta förhållande. Från detta ögonblick började han den bana, hvilken, efter att ha gifvit honom besittningen at Atlanta, Savannah och Columbia samt etter att tillfälligtvis ha förorsakat utrymmandet af sjelfva Charleston, nu ätven lemnat honom ett nästan alldeles öppet tillträde till hela sydstaternas territorium. General Johnstons ofsiciella försvar af sitt förfaringssätt synes bekrättadt at händelserna sjelfva. Presidenten Davis törflyttade honom från hans plats såsom inkompetent eller åtminstone olycklig, medan hans vänner efter hans afsked tillskrefvo denna förflyttning alla de allvarsamma olyckor som sedan föijde. Men det är at händelsernas hela lopp klart, att Sherman hade en fördel i truppstyrka, hvilken ingen taktisk skicklighet kunde utjemna. Det synes ha blitvit glömdt, att ehuru Johnston långsamt drog sig tillbaka för Sherman, han likväl drog sig tillbaka. Han törsenade nordstatsbefälhafvarens framsteg, och lät honom dyrt betala hvarje steg han tog, men stegen togos ut och Sherman ryckte tortfarande framåt. Förr eller senare måste han ha hunnit till Atlanta och till hvilken punkt han eljest behagat utvälja. Allt hvad Hood uträttade genom att utbyta Johnstones taktik mot den att slåss så förtvifladt som möjligt var, att han förlorade folk som sydstaterna ej hade råd att bli utaf med. Sherman fann att han kunde gå hvart han behagade med en kostnad som icke öfversteg hans tillgångar, och han uppgjorde sin plan deretter. För första gången under kriget i Nordamerika kunde en arme marschera framåt med all den sramgång man kunde önska sig. Sherman gjorde hvad man såfängt hoppats att Molellan och Pope, Hooker och Burnside skulle göra. Spelet var hans och vi se huru han ledde det. Han företog djertt det vågstycke till hvilket Norden i krigets tidigare dagar blifvit utmanad och foljde fienden i det inre af landet. Hans marsch trån Chattanooga till Atlanta var också ytterst äfventyrlig, men den fördunklades dock af hans nästa bedrift. Litande på sin militära ötverlägsenhet och görande en klok beräkning öfver landets ressurser kastade han sig in i hjertat at Georgia och lyckades nästan utan att oroas att uppnå hafskusten. Detta visade honom att han kunde gå hvart han behagade, och man ser konseqvenserna i de sista nyheterna trån andra sidan Atlanten. Han marscherade från Savannah till Branchville, trån Branchville till Columbia utan hinder, och Beauregard vindicerar Johnstons ursprungliga strategi genom att på nytt antaga den. Sherman tillåtes taga hvilka städer han vill, men den konfedererade armåen hotar alltid hans framåtskridande, ehuru den drager sig tillbaka för honom. På samma gång Sherman haft en exempellös framgång, så besväras han dock af en allvarsam olägenhet. Ehuru han tager den U———r—X -N !2X ————— ———