Göteborgsposten – 16 mars 1865, sida 1

— Nåväl! sade konungen, må han komma sådan han vill; det är kanhända djefvulens ansigte och det är alltid bra att ej behöfva se det. Crillon lyftade undan det förhänge som skiljde konungens rum från den sal, der han lemnat den maskerade manner. — Stig in, signor, sade han till denne. Konungen kunde ej afhålla sig från att darra, då den främmande inträdde. Det var en man af hög växt, helt och hållet svartklädd och med ansigtet betäckt af en mask. Men genom masken tindrade ett par mörka ögon, hvars blick mötte konungens och kom honom att rysa. Denne man helsade med en ädlings lediga behag som förrådde, om icke en hög börd, så åtminstone mycken beröring med förnäma personer. Derefter blef han stående framför konungen med hatten i hand. — Hvem är ni, min herre? frågade Henrik. — Sire, svarade mannen med masken, jag har haft äran säga herr de Crillon, att jag här hvarken skulle säga mitt namn eller visa mitt ansigte. — Ni har kanhända lidit några stora olyckor under er lefnad? min herre. — Ja, ers majestät. — Och gjort ett löfte? — Ja, löftet att ej visa mitt ansigte eller säga mitt namn förrän den dag då jag nått mitt mål. — Jaså ni har ett mål som ni vill uppnå?