Göteborgsposten – 16 mars 1865, sida 1

så väl beställat, så snart vi fått jernvägar. Vi inbillade oss vi, att trafikstyrelsen skulle vara nog finurlig att hitta på något sätt att ställa något slags snöplog i förbindelse med lokomotivet, alldeles som vi hört talas om att det redan skulle hafva försökts i Norge och Förenta Staterna. Jo pytt med sinurligheten! Man är väl ej för intet en kongl. styrelse heller; man skall tänka, tänka mycket noga på saken först, om också verlden skulle under tiden hinna ett jgodt stycke framför en, -— för si tänke og drömme, å fäll ungefär detsamme de. Om några år kunna vi kanske hoppas på att få en plog i gång på våra jernvägar, så framt det nemligen blitver duktiga snövintrar tilldess. Den der snöskottningen fordrar dock äfven den eitt lilla gonie, skall jag säga, och det geniet tyckes fattas de gode herrar och män, som hafva med den saken att skaffa der nere på knallbygden, om man får tro hvad som berättas här uppe. Jag har åtminstone hört sägas af en person, som nödvändigt måste känna till dessa förhållanden, att så snart snöyra inträffar på linien i Södermanland, skottas snön undan på ett afstånd af minst en aln på hvardera sidan om sidan sjelfva banvallen, der den då bildar höga murar. I Westergötland, med sina öppna, bläsiga slätter, lärer det deremot tillgå på det sättet, att man skottar upp de der snömassorna alldeles tätt intill banvallen, hvilket naturligtvis skall betydligt underlätta möjligheten för snön att packa sig på det smala rummet, men deremot försvåra ansträngningarne att få bort snön. Det är nog möjligt, att det icke alltid skulle hjelpa, äfven om man lade snöhögarne på det här ofvan omtalade afståndet af en aln från banan, der yrvädret har så fritt spelrum som på dessa vidsträckta slättmarker; men något skulle det väl alltid uträtta. För vanligt sundt bondförstånd tyckes nyttan af en sådan åtgärd ligga temligen nära till hands. Den förfaller ju så enkel; men som man vet, är det icke alltid det enkla, som man först tänker på, och så tyckes äfven här förhållandet hafva varit. I vår goda hufvudstad hafva vi icke haft någon känning af oväder alls — jag menar naturligtvis i naturen, ty att vi eljest haft några dagar af sensation, great sensation, är Väl bekant. Det har i allmänhet varit ett godt och mildt vinterväder, tö den ena dagen, gråkallt, blåsigt och snöigt den andra. Om vår väderlek skulle utmärka sig för något, så vore det den nästan totala frånvaron af sol, något som jag visst en gång förut klagat öfver; då ansåg man det dock blott såsom en snart öfvergående tillfällighet, men nu hotar det verkligen att antaga en ganska obehaglig endemisk karakter. Hvart kan väl solen hafva tagit vägen! Det är knappt fyra eller fem gånger, som hon under detta året visat oss den nåden att titta fram på en stund, och aldrig har det kunnat få vara klart en hel dag. Det är dock nu den tiden, då solen icke brukar vara så afundsjuk om sin åsyn, så att något måtte väl hafva förargat den goda själen. Allting presenterar ett utseende af grått i grått. Marken är grå, himlen är grå, inne och ute likaså, och mina närmaste bekanta se precist lika melankoliska ut. IIela naturen längtar efter ljus, ty ljus är lit, glädje och helsa. I sanning, skulle man icke kunna vara frestad att i detta grådaskiga tillstånd se en af orsakerna till det koleriska temperament, som för ett par dagar i förra veckan bemäktigade sig våra eljest så sangviniska stockholmare och gjorde dem så vilda. Stockholm, den sköna synderskan, såg verkligen ganska ruskig ut förra måndagen, som om hon beslutat hängifva sig åt en allt! för vild orgie. Man kunde sannerligen kom— 2 —— 0 — ä