Göteborgsposten – 16 mars 1865, sida 1

ma på den föreställningen, att dess befolkning — d. v. s. den agerande delen deraf — blifvit biten at galna hundar, så ursinnigt och bestialiskt bar den sig ät. Man kan väl icke: föreställa sig något otäckare än en folkhop, sammansatt af den råasto dräggen, helt vildt och utan att hafva något begripligt mål för sin framfart, rusande framåt och i sitt blinda raseri slående ut fönstren för personer, till hvilka ingen kunde säga sig hafva något ondt i sinnet, misshandlande andra som hade gjort den lika litet för när. Så åtminstone var fallet, under det de galna folkmassorna strömmade sramåt Clara Bergsgatan och Mäster Samuelsgatan. Här gjorde sig ingenting annat gällande än en blind förstörelselusta. Jag var ej ute sjelt på söndagsaftonen, ehuru det nog hade glunkats om att packet skulle ut för att härja till firande af årsdagen för de beklagliga marsuppträdena förra året, och man likaledes visste, att myndigheterna gjort sig beredda på alla eventualiteter och att trupperna voro i ordning att när som helst rycka ut. Det var nemligen öfverenskommet, att polisen denna gången skulle så litet som möjligt blanda sig i saken, ett beslut, som var ganska lyckligt, ty det hatva visäkerligen att tacka för att det så snart tog slut på uppträdena denna gången. Det hade varit väl, om samma klokhet ledt äfven de öfriga at vederbörandes åtgärder. Måndags aftonen begaf jag mig deremot ut med en kamrat så der kl. 7. Vi kommo från staden (inom broarne) och märkte ingenting alls ända fram till Gustaf Adolts torg, utan att vi på ett par, tre ställen mötte små partier af arbetare, som pratade om att det väl skulle blifva något af i qväll, men tycktes tillika vara af den meningen, att det väl skulle vara bäst att gå hem till sig så tort som möjligt. Här hade vi exemplar af den förståndiga, icke hundbitna delen at folket. Vi skulle nog snart få se tillräckligt med exemplar af den galna delen. På torget märktes då just ingenting. Vi begålvo oss derför uppåt Drottninggatan fram till polismästaren Wallenbergs der belägna hus och bostad. Här stodo visserligen några gaminer och gapade; men lugnet stördes ej på ringaste vis. Bodegarne i trakten, af hvilka somliga hatva särdeles dyrbara butikfönster, tycktes icke heller frukta något. Allt var som på en vanlig hvardagsafton. Sedan vi patrullerat upp och ned här en stund utan att märka något, återvände vi derför till Gustat Adolfs torg, der på den för flutna halftimman en stor folkskock hunnit samla sig uppåt Regeringsgatan, endast utmynnande åt torget, som de tycktes betrakta med en viss helig bäfvan, kanske alstrad at en hemlig tanke på att få göra bekantskap med gevärspiporna vid torgvakten. Här stodo nu dessa orostiftare, som åtagit sig att på sitt sätt uttrycka den harm, hvilken otvifvelaktigt råder hos vår befolkning, så bättre som sämre mot den nuvarande polisen. Det var en riktig profkarta på hvad Stockholm eger utmärktast af schåare, lärpojkar, skrikhalsar och lösdrifvare, en herrlig samling, som blott stod och gapade och mumlade tör sig sjelf, utan att egentligen tyckas veta hvad den hade der att göra. Understundom fick man höra en ljudlig skrattsalva midt ur högen, sannolikt en belöning för någon groft tillyxad qvickhet, eller var det någon öfvermage, som gaf till ett långdraget hurrarop eller ett skrän på Wallenberg, hjelten för dagen, upprepadt af några kringstående; men det ville ej taga riktigt fart. Om man frågade dessa ungdomar, hvad de ville, så fick man just icke annat svar än ett tveksamt: åh, vi ska härja, vet jag! eller: vi ska se Wallenberg och hurra för battongmästarn. Det var verkliEEE VAT UI