Göteborgsposten – 15 mars 1865, sida 1

Slottets brand i Braunschweig. En engelsk dam, som för närvarande är bosatt i Braunschweig, skrifver derom söljande: Till d. 23 FPebr. hade en hofbal, som flera gånger nppskjutits med anledning af den starka kölden, blifvit utsatt att hållas. Omkring kl. 7 på aftonen gjordes brandallarm på gatorna, och nästan omedelbart derefter började stora klockan i katedralen att ringa, hvilket snart blef fallet med alla klockor i staden. Detta är i Braunschweig alltid tecken till att eldsvåda är på färde. Det berättades att slottet stod i lågor, men då klockorna efter en stund upphörde att ringa, trodde de, som ej gjort sig närmare underrättade om förhållandet ej derpa; det blef dock snart bekant att elden varit lös i några rum, som lago at trädgården, men att all fara var förbi. Balen var då redan börjad, men gästerna hade knappt vetat om tilldragelsen, enär den våning, hvarest elden utbrutit, ej var Öppen för dem. Närmare kl. 10 på aftonen började hkväl klockorna åter att ringa. Da man skyndade till fönstren såg man himlen vara blodröd af lagor, hvilka sköto upp i luften, medförande tusendetals stora brinnande meteorer, som i millioner gnistor aterfollo på den åt förstörelsen hemfallna byggnaden. Det var så ljust på gatorna som midt på middagen, ty elden hade uu fått en sådan utsträckning att haliva Braunschweig syntes stå i lågor. Centern at slottets vackra fagad var prydd med en kolossol staty af Brunonia, stadens skyddsgudinna, i en segervagn dragen af fyra kolossala bronshästar. Denna storartade grupp fullbordades förlidet år och ställdes efter många ösverlaggningar på midten af palatsets tak. Modellen var utförd at den ryktbare bildhuggaren Rietschel. Utförandet af den vackra gruppen hade blifvit olverlemnad åt professor Howaldt, hvilken jemte sina söner i tio ar arbetat på Quadrigan. Fullbordandet af detta storartade verk ansags så märkvärdigt, att konstälskare kommo fran alla delar af Tyskland, för att beundra professor IIOwaldtsstriumr. Gruppen utgjorde en gålva af folket till sin furste. Jag såg nu Brunonia stå der i betallande skönhet, med sin senfulla hand tygla de vilda gangarne, men tyvärr ur stånd att uthärda de grymma lågorna, hvilka redan började slicka dess piedestal och som upplyste hennes ansigte med en bländande glans. Då jag härvid tänkte på professor Iowaldt, på de tio förflutna årens arbete och på hans kärlek till denna sin sköna skapelse, började jag nästan att gråta. Der stod gruppen, svart och djerft tecknad mot den blodröda skyn och dock visste jag att den var dömd till förstörelse, och att verlden före midnatt skulle vara beröfvad ännu en konstskatt. Medan jag stod der hade jag sändt bud till slottet och fått veta att alla damer af mina bekanta blifvit räddade och att öfverhufvud intet menniskolif spilts. Damerna hade redan blifvit förda ut ur balrummet och ledsagade af sina kavaljerer lemnat slottet, springande ölver is och snö i tunna sidenskor och baldrägter. — Hela fagaden stod emellertid nu i lågor. Karlar syntes släpa ut säckar med guldoch silfverserviser. Några få taflor ur det mycket dyrbara tafvelgalleriet blefvo räddade. Den utomordentligt lysande balsalen, med dess purpursammetstapeter,