Göteborgsposten – 15 mars 1865, sida 1

— För att ni skulle säga mig sanningen. — Det skall bli mig så mycket mer angenämt, Siro, som jag är den ende vid franska hofvet som är i stånd dertill, och så mycket lättaro som jag aldrig ljugit. Hvad önskar ers majestät veta? — Om jag ännu är konung af Frankrike. Vid dessa Henriks ord blef Crillon helt öfverraskad, gned sina ögon och öron, och troende att konungen skämtade yttrade han derpå i melankolisk ton: — Ers majestät måtte vara vid särdeles godt lynne denna morgon; tager ers majestät Crillon för en af sina gunstlingar? Konungen drog en djup suck. — Ack! sade han, jag har ej mer några sådana; de äro döda. Crillon svarade ej. — Man har dödat dem för mig, mumlade Henrik IIT. Stackars Quclus! stackars Schomberg! stackars Maugiron! — Det återstår er herr dEpernon, som är en mycket tapper herre, sade Crillon i hånfull ton. — Ack! ja... Men jag tyckte bättre om de andra, återtog Henrik. — Vågar jag begira att få veta anledningen till den underliga fråga ers majestät gjort mig? — Underlig är den verkligen, men jag framställer den på fullt allvar. Svara mig uppriktigt, herr de Crillon, är jag konung af Frankrike? — Ja, ers majestät. Crillon frågade sig sjelf om icke konungen blifvit tokig,