Göteborgsposten – 15 mars 1865, sida 1

Seinen franrulla sina böljor genom en vidsträckt slätt, mellan dubla rader af popplar. Längre bort syntes de sekelsgamla ekarne i Boulognerskogen, som blott ofullkomligt dolde Paris vid horisonten. Konugen lit först sin blick irra öfver det ståtliga panorama som sträckte sig från höjderna vid Stövres och Meudon til byn Montmartre, derefter blickade han nedåt för att se hvad som tilldrog sig vid murarne af slottet. Herr de Crillon höll revy med schweitzarne. Den ärde chevaliern gick och kom, utdelade befallningar, getikulerade och lät en och annan gång höra ett ljudeligt harnibieu, hans favorited. Åsynn af Crillon bidrog att lugna konungen. — Iitåt! Crillon, ropade han. Crilln höjde på hufvudet, kände igen konungen och helsade vrdnadsfullt på sin herrskare. — lom upp, chevalier, återtog konungen. Crilbn skyndade att lyda. Den gode chevaliern hade helt och hället grått skägg, men han hade qvar sin vackra gestalt, sin djerfva hållning och denn lilla rörelse på hufvudet som var honom egendomlig, oh på hvilken fordom de vackra flickorna i Avignon igenlinde den galante chevaliern. Crilln trädde in till konungen. — Od dag, Crillon! sade Henrik, som åter lagt sig. — Od dag, Sire. — Vt ni hvartöre jag kallat på er, chevalier? — Fj, Sire.