Göteborgsposten – 15 mars 1865, sida 1

GÖTEBORG, D. F. BONNIERS BOKTKXYHFn:. andshöfding i Jemtland. För länet är det en tor förlust att icke få behålla honom, ty allt wad han åtager sig sköter han med kraft och omsorg. En lämpligare efterträdare kunde len förre landshöfdingen, Bennich, icke ervålla, ingen som bättre uppfattade hans sträfvanden. Jag nämnde att suppleringsvalen till stadsullmäktige i hufvudstaden nu pågå Men ntresset för dessa val är ganska slappt. Komnunalandan i hufvudstaden lider redan af tabes. Ingenstädes är det så svårt som här att påträffa kunniga och intresserade kommunalmän. Aila vilja gerna bli stadsfullmäktige, men ytterst få vilja verka såsom sådana. Denna institution hotas med en ganska kännbar, jag skulle vilja säga, med en nära nog oersättlig törlust. Grosshandlaren Schartau, som är i tur att afgå, har genom tidningarne begärt att icke bli omvald. Deri ligger intet effektsökeri; alla känna att hvad hr S. säger, det vill han. Hr Schartau har ett hättigt lynne, han är stundom ofördragsam, men han är en karaktersfast, särdeles kunskapsrik, arbetsam och i alla hänseenden redbar man. Anledningen till hans afsägelse känner jag icke; han åberopar visserligen en framskriden ålder (han har redan uppnått 67 år), men han eger sin fulla själskraft, och det måttliga lefnadssätt som han alltid fört, har bibehållit kroppskrafterna oförsvagade. Det är sannolikt att han, alltid mån om Börsens anseende, som han städse sökt uppehålla, vill egna sina krafter åt utredningen af de Holmska affärerna, ett arbete som medtager mycken tid och fordrar stora ansträngningar. För arfvodets skull är det icke som hr S. åtager sig detta mödosamma värf, ty det är en känd sak att han på det (arfvodet) icke gör anspråk för egen del. De i alla hänseenden ömkliga, företrädesvis af gatpojkar och lärlingar anställdamarsoroligheterna äro, som ni har er bekant at våra tidningar, afslutade. I brist på annan sysselsättning har man roat sig med att tvista om, huruvida garnisonen eller polisstyrkan i första rummet hade bort användas till oordningarnes afstyrande. Målsmännen för det första alternativet grunda sin åsigt derpå, att polisen är illa anskrifven hos den lägre befolkningen. Men månne anseendet höjes derigenom att polisen, så snart något oväsende uppstår, afstänges ifrän att fullgöra sin skyldighet, och så att säga cerneras? Om i fall af militärens anlitande äfven den skulle förgå sig — hvilket ju alls icke är otänkbarare nu än t. ex. under 1838 års oroligheter — och följaktligen försigtigheten bjuder att jemväl cernera soldatesken; hvem skall då befrämja ordningen i hufvudstaden? Skall man då anlita polisen, eller skall man antaga offerten iDagens Nyheter att begagna skarpskyttarne? För mia del tror jag att om polisen af de lägre klasserna skall åtnjuta aktning, så böra de bildade klasserna föregå de förra med exemplet af aktning för densamma; men så är långt ifrån falet. Om jag icke allt för mycket nisstager mig antydde jag i ett föregående bref att en härvarande högre militär — J. A. H — meddelade i Dagligt Allehanda de vidrig: intryck som danske artillerilöjtnanten Kofods uttryck vid ett offentligt föredrag gjorde på len högre militären, hvilken alls icke kunde fådraga att hr Kofod klandrade det högre dansta militärbefälets åtgärder under det sista kiget. Om den förre begagnade en skarp pema mot hr K. så har denne, som svarat i Aftobladet, visat sig ega en lika spetsig penna, om grundlighet i sak, dertill en mördande satir, utan att ändå gå grannlagenheten gen! emot den högre militären för nära. — Denne rade såsom osannolikt uppställt att hr Kofod amu var otficer — (subordinationen, förstås!) — då han kär