Göteborgsposten – 15 mars 1865, sida 1

Men då han passerade förbi klappado folkhopen hänler och ropade: lefve konungen! Henrik III skakade i alla lemmar; hans panna badade i svett och han kunde ej frambringa ett ljud då han försökte att ropa att denne man var en bedragare och ingalunda Frankrikes verklige konung. Han ville springa fram, kasta sig framför denne man och rycka visiret från hans hjelm: hans ben vägrade att bära honom. Tåget passerade förbi följdt af hopen och Henrik III befann sig ensam i sin munkdrägt, tagande sin väg mot ett hus af dystert utseende, med höga murar, trånga och med galler försedda fönster, och som ej var något annat än ett kloster. Porten hade öppnats för honom och en röst inifrån sagt: — Stig in, stackars munk! Då hade Henrik gjort en öfvermensklig ansträngning för att motstå den okända makt som förde honom mot klostret, och just som han skulle stiga öfver tröskeln hade han vaknat. Lyckligtvis var det ej i ett kloster som konungen vaknade, utan i sin vanliga sofkammare på slottet i SaintCloud, hvarest han för få dagar sedan tagit sitt residens och samlat sitt hof. Konungen skyndade att hoppa ur sin säng, som om han varit en simpel page, öppnado sjelf sina fönster och lät sitt feberheta hufvud svalkas af morgonluften. Det var en herrlig morgon. Konungen kunde se