Göteborgsposten – 15 mars 1865, sida 1

r och till hvars utveckling han ifrigt mederkat. I närvarande stund är friherre Bonde nätan den populäraste mannen i hufvudstaden, äl icke bland la haute volee, men så mycket nera bland den ojemförligt talrikare medellassen, som så lätt tjusas af, och så villigt täller sig under skuggan af ett historiskt amn, blott dess egare eger nog takt och urkilning att smickra de små fåfängorna och itaga ett folkligt väsende. Friherre Bonde hade en af dagarne föro festen blifvit återvald till stadsfullmäktig, och han erhöll näst de flesta rösterna dertill inom sitt distrikt. Friherren är stormästare — jag tror han benämnes Drott — inom Svea Orden; har uppbär denna värdighet med en oöfverträfllig aplomb: han skall vara makalös i den magnifika stålrustningen och ingen lirer såsom han förmå att på sina breda skuldror drapera purpurmanteln. Om icke dessa outredda naturkrafter hvilka ej mindre på det politiska än på verldshafvet stundom vålla kompassens missvisning mellankomma, så är det långt ifrån osannolikt att ättlingen at Carl VIII Knutson (Bonde) vid den snart stundande riksdagen kan få representera Birger Jarls stad i borgareståndet, och möjligen derifrån träda in i konseljen, kanske som utrikesminister. Snart torde borgareståndsbänken blifva den Jakobsstege på hvilken den högre talangen kan klättra upp till konseljens hlmmelrike. De beklagansvärda protektionisterna äro alltjemt utsatta för missöden. I Stockholms läns hushållningssällskap ledo de för någon tid sedan ett hårdt nederlag, desto smärtsammare som det kom alldeles oförväntadt. I Yesterön vid urtima landstinget härom dagen, gick det ej bättre. Friherre Tersmeden, en af protektionismens starkaste fanförare. fick ej mer än sju med sig, men dessa voro dock Westmanlands sju vise; deri ligger alltid en tröst, ehuru svag. En fyndig stilist kongl. sekr. Emil Keij har någon tid i Dagl. Allehanda polemiserat med Posttidningen mot trihandelssystemet. Han är dock detta i grunden ej så obenägen, om icke dess anhängare begått det stora felet att missakta hans rörliga penna. Han arbetar nu på sin odödlighet inom protektionens slagmark, då han icke kan vinna den på annat håll. Mitt påstående att generaldirektören Troilius icke skulle aspirera landshöfdingeplatsen i Jemtland, har bekräftat sig. Den har tillsvidare anförtrots åt öfverste Lagercrantz, och i bättre händer har den icke kunnat lemnas. Såsom ordförande bland bankofullmäktige, hvilken befattning han oförberedd mottog efter riksmarskalken grefve Gyldenstolpes plötsligt inträffade dödsfall, har han visat sig vara en upplyst, skarpsinnig och habil man. Såsom guvernör vid Carlbergs krigsakademi, har han på några år åstadkommit en förtjenstfull reorganisation af undervisningen, ifrigt bemödat sig att afskaffa den der rådande sedan gammalt inrotade penalismen, och omsorgsfullt verkat för införande af en bättre esprit inom en kår der man har så svårt att skilja mellan ynglingens skyldigheter och den blitvande medborgarens rättigheter, — denna kår, för att tala med Braun, der man blott småningom vväxer från riset och till vettet. Men huru mödosamt och tacklöst det i grunden är att vilja reformera, har öfverste Lagercrantz irikt mått erfarit såsom guvernör. Hans faderliga omtanka för kadetternas undervisning och framtid har af dem och deras målsmän misskänts, och han har trakasserats, då han bort röna ett tacksamt tillmötesgående. Antagligen är det icke meningen att öfverste Lagercrantz länge skall fungera som